Det blir sällan...

...som jag har tänkt mig, men, om jag tänker efter, ofta bra ändå. Det gäller bara att tänka om ibland. Ofta.

Jag har en längre tid tänkt på detta med en lite yngre hund. Jag vill inte för allt guld i världen bli av med min älskade Uffehund,  men inser ju att en hund inte lever för evigt, även om jag önskar det. Han fyller tretton år den femtonde februari, är fortfarande relativt pigg, sover något mer än han har gjort, är lite stelare när han ska resa sig, muttrar lite mer över mattens, i hans tycke, märkliga tilltag, ser nog det han vill se, har utvecklat det selektiva hörandet till nivåer jag inte trodde fanns.

Och för ett par veckor sedan fick jag ett pm på Facebook om att det kanske fanns en liten hund som kunde passa oss.
Svarade och undrade vad detta var, ras, pris, var förnånstans osv.
Jodå, det var (är) en amerikansk cockerspaniel,  nio månader gammal, fanns i Örebro-trakten. Tänkte ju genast att "jomenvisst, och DEN har jag ju råd att köpa". MEN det visade sig att denna lille buskille var tillbakalämnad till uppfödaren (en suveränt trevlig människa! *gillas*), går inte att avla på eftersom han har ett litet underbett, är ett charmtroll som ingen människa kan motstå. Och priset var överkomligt.
Så nu är han här; Milton

Jag "skulle" alltså ha en korthårig, företrädesvis pudelkorsning, lite äldre dvs minst två år och en massa andra kriterier som Milton absolut inte uppfyller, men han skulle nog hit.
För jag hade lagt ner sökandet när jag fick det där meddelandet.
Och både Uffe och jag gillar honom. Uffe leker med honom i halvtimmespass innan han får nog och då lägger dom sig bägge två och sooooover. Att Milton gärna kör igång igen innan Uffe är färdigsoven får matten ta på sin lott. En gammal strumpa med tidningspapper i är väldans poppis att dra och slita i... Och bollar och ben och...

M-ett och Mjauritz funderar lite på "vadfasenärdetdärförettyrväder", men dom flyttar på sig och frääääser och det är bra! Dom ska sätta sig i respekt, för det är M-ett som är VD i det här företaget. Det är något vi alla har fått lära oss. Den hårda vägen ;)...

Promenaderna är väl lite av ett äventyr än så länge... Han är nog inte så van att gå i koppel, lilleman. Men idag har vi, hundarna och jag, varit i stan och investerat i ett nytt halsband till Milton. Hundarna skötte sig exemplariskt. Visserligen fick dom vänta i bilen, men dom väntade exemplariskt i alla fall :)!!!

Jag tror, trots vissa domedagsprofeter, att detta blir riktigt bra när vi bara vänjer oss vid varandra och får in lite rutiner.
Inser att det behöver tränas på både koppelgående och möten med människor och hundar. Än så länge "tränar" vi på fältet där vi får vara ifred. Lugnast för både oss och omgivningen :)...
Och hur som helst; jag känner att jag kommer att få en fin kompis i Milton. Och önskar att Uffe hänger med oss ett bra tag till...
Älskar mina pälsklingar!!!

Idag är det...

"Fars dag"...

Jag "firade" min gamle far igår. Åkte till Målilla på förmiddagen, landade innan tolv vid demensboendet.
Knallar in och hittar pappan sittande på sängkanten utan kläder. Fick med lock och pock på honom lite kläder igen, men han klagade på att det gjorde ont när jag tog i honom. Försökte verkligen vara så försiktig som möjligt, men det hjälpte inte så mycket. Ont gjorde det ändå. Såg att fötterna är alldeles söndervärkta, han är bara skinn och ben. Och arg. Inte på mig, men förstod på personalen att dom nog får sina slängar av sleven. Även om dom verkligen förstår att det är sjukdomen, inte pappa som "talar", känns det svårt. Och han ångrar sig själv när han har varit så där ilsken. Det är ju liksom inte "han"...

Pratade länge med en tjej i personalen. Vi kom överens om att jag ska ringa till sjuksköterskan imorgon och försöka få till stånd ett läkarbesök. Han behöver nog både smärtstillande och något lite lugnande så att han får komma till ro på natten. Verkar inte vara så mycket med sovandet, han traskar mest omkring i korridoren om nätterna... Och det förbättrar ju inte situationen. Snarare tvärtom. Sömnen är nog viktigare än någonsin nu!

Tänker att det är märkligt detta med minnet. Pappa hade helt klart för sig att jag har långt att köra och mindes också att jag inte gillar att köra i mörker. Däremot minns han inte så mycket om vad han åt till frukost t.ex...

Nåja; jag hade med mig en ask choklad, som gick åt i flygande fläng. Skönt att något är sig likt!!! Entusiasmen för denna chokladask var liksom inte att missta sig på.

Och vet ni vad?
I detta läget undrar jag verkligen vad som är meningen med allt!!!
Är det så här det ska bli???
Vete sjutton om jag vill vara med då!!!

Att...

... livet är skört vet vi ju.
Men när någon man pratade med om ditt och datt för bara några veckor sedan bara försvinner blir det mer uppenbart.

Det kändes väldigt konstigt att traska in på bibblan och lämna tillbaka böckerna jag tog hem för ganska exakt fyra veckor sedan. Och några nya kom jag mig inte för att låna.

Kommer att sakna E! Tänker på alla år vi har dividerat om böcker, katter, vuxna barn, bilar, livet...

Tomt känns det.
Tänker på hennes man, barn, syskon, nära vänner...

Tror det är viktigt att komma ihåg att tala om för dom man tycker om att man faktiskt gör det. Tycker om, tänker på även om man inte ses/hörs dagligen.
För rätt som det är är det för sent.