Just nu..

.. precis idag, är jag alldeles ledsen och besviken och förbannad för hur folk blir behandlade när dom är svårt sjuka.

Det är väl så att man vet om det, man har läst om det på otaliga inlägg på bloggar och fb. Men det är när det kommer nära det brister.

Samtidigt kommer den där skräcken för att själv hamna i en sån ohållbar situation. Jag är ju för fasen helt ensamboende,  har ingen som kan vårda mig i hemmet. Men enligt vad jag har hört/förstått får människor ligga ensamma i sina lägenheter/hus och invänta döden alldeles allena med lite tillsyn nu och då.

Tänker på alla som inte har anhöriga som kan finnas till hands. Tänker på anhöriga som får ta en alldeles för stor börda på sina axlar. Alla vill ju hjälpa och finnas för de sina, men det är inte alla som kan/orkar/har styrkan (eller för den delen modet; för det krävs en del av den varan) att sköta om en dödssjuk anhörig.
Och detta på grund av platsbrist på sjukhusen.

Inget roligt inlägg, men ibland måste man få ur sig eländet.
(Hmmm, det är väl i och för sig inte ovanligt att jag spyr ur mig här *skämsmenbaralite, ellerintealls*)

Önskar att jag kunde göra något för att underlätta, men inser väl att det inte finns annat att göra än att finnas tillgänglig och lyssna och ställa upp med det lilla man kan göra för att möjligen hjälpa.
Önskar INGEN att gå igenom det mina vänner går igenom nu.

Uffes dag

... är det idag. Hans 12-årsdag.

Han är väl inte helt nöjd med vädret, men vem är det.. Här blåser och snöar på tvären.

 Frukosten fick nog 10 poäng idag :). Kycklingbitar är ett säkert kort, om man vill göra Uffehunden glad.

Eftersom matten fick å sig att städa lite igår ska vi ha en sån där Uffefavoritdag idag. Dvs. Inte göra för mycket. Sitta i soffan (f'låt; hundbädden) och mysa, gå ut med kompisarna, Fizz och Elsa, på små rundor. Hade väl föredragit lååånga promenader, men inte i "full snöstorm"...
Lite "hundtårta" till kvällsmat. Köttbullar och kyckling är huvudingredienser i denna skapelse.

Svårt att tro att han har blivit så gammal. Visst sover han lite mer än han gjorde förr, är lite tjurig emellanåt, glömmer ett och annat, hör illa. Åtminstone om han inte får göra som han vill. Fast det klassas nog som selektivt hörande.

Nåja, hur som helst;

Grattis, älskade vovven min♥♥♥

Onsdag. Är det...

Och jag inser att min viktuppgång sedan foteländet började krångla är en liten aning överdriven. 

Och att det är dags att verkligen göra något åt det. 

Frågan är bara hur?

Gymmet? Jo, men jag kan ju inte hårdträna för den där f*rbannade fibron. Gör jag för mycket kan jag inte röra mig alls på flera dagar. 

Och ute är det halt. Lite snabbare promenader är väl inte direkt vad man ger sig på. Halk/jordbävningsrisken avhåller mig från såna experiment.  Förresten är jag så gammal nu att benbrott är något jag måste ta med i beräkningen om jag nu känner att jag vill prova på att drumla omkull. 

Verkar onödigt *tycker*...

Antar att det bara är att skära ner på tröstätande.  Lite i alla fall. 

Det finns ju nyttigare saker än kakor att tugga på. Om man nu måste tugga. 

Ibland måste man det. 

När man är lite ledsen och känner sig alldeles ensam.

Nåja; å andra sidan är det ju ingen mer än jag som ser förfallet ;)....
Kan ju satsa på lite "luftiga" kläder till sommaren. Eller stanna inomhus och tröstäta...