Torsdagen den  5 mars tog Uffes liv slut.
Det är fruktansvärt tomt, saknaden är enorm...
Att en liten hund kan lämna ett sådant tomrum...

Känner ändå att han är med mig. En gång Uffematte alltid Uffematte.
Det är detta som är det jobbigaste med att ha djur. Man får inte ha dom för alltid, hur gärna man än vill.

Tack för att jag fick vara din "matta" och vila i frid, min älskade vovve!
Vi saknar dig, Milton, M-ett, Mjauritz och jag... Så fruktansvärt mycket saknar vi...

Tror att det är dags. ..

... att avsluta denna bloggen.
Dels skriver jag så himla sällan, tiden verkar flyga nu.

Dels är det ju så, att Uffe ÄR gammal nu. Känner att jag vill avsluta detta medan jag har en hyggligt piggelin (för sin ålder) Uffetuffepuff.
Har börjat inse att dom där dåliga dagarna kommer allt tätare.
Det känns väldigt svårt att se honom så pass hängig, min glade spjuver till hund...

Njuter av dom bra dagarna. Tror att han gör det också...
Han leker med Milton korta stunder, sedan lägger dom sig tätt tillsammans och vilar. Att ta hit lillkillen var helt avgjort rätt. Uffes ögon lyser när han tittar på sin kompis.

Jag passar på att önska alla en god fortsättning på julen och ett riktigt gott nytt 2015!

Återkommer kanske så småningom med en ny blogg. Kanske... I framtiden... Vem vet?!

Sköt om er, var rädda om er och varandra!

Och här stretar vi på...

...en dag i sänder.

Nu har vi haft Milton här i två veckor och det händer mycket med både honom och Uffe. Men polare är dom :)... Trots vissas farhågor om motsatsen! 

Har upptäckt vad det är som gör att våra mornar blir så onödigt tidiga.

Skyllde ju på morgontidiga hundar och muttrade över deras knäppiga vanor att vilja gå ut innan såna som jag ens är halvvakna..

Härommorgonen vaknade jag innan pälsklingarna och får då se två KATTER som tassar in och väcker hundarna för att sedan förpassa sig ut i hallen i rask takt..

När jag kommer ut i hallen möter dom små juvelerna mig och ser ut som om dom precis har vaknat...

Beundrar deras uppfinningsrikedom, även om jag skulle föredra att dom visade den på något annat sätt...

Promenaderna är fortfarande något av ett äventyr. Ibland går det hyfsat och för det mesta är det ett stretande åt alla håll från Miltons sida.

Jag har beställt en "Trixie-sele" och hoppas på att jag kan få unge herrn på andra tankar... I bästa fall behöver vi inte använda den någon längre tid...

Barnen på dagis har lärt sig att Milton inte är så glad för barn. Han är snarare vansinnigt misstänksam och jag antar att han har sina skäl... Men eftersom dessa små individer är "bakom galler", dvs staket, och faktiskt bara är vänligt sinnade tror jag vi ska få bukt med detta också. Så småningom. 

Han har ju rätt lätt att fatta när han märker att han har något att vinna på det hela... Smart typ, den där Milton... 

Uffe föregår med gott exempel. När det passar honom, vill säga...

Med katterna går det bättre och bättre.

Eftersom det är en niomånaders slyngel till hund blir det lite jagande, men katterna vet ju vart som ska dra iväg om dom vill bli av med honom. Och jag antar att tjusningen med kattjageriet bleknar efterhand.

Det är inte helt lätt att få dom här busarna att fastna på bild. I all synnerhet inte om man vill ha dom båda på samma bild... 

Så detta är en av dom två fotona jag hittills har lyckats få på dom "samlade"...

Men goa är dom!!!

Båda två!!!

Och det är "bröderna bus" också! (När dom inte väcker hundar klockan förbaskat tidigt om mornarna ;) )