Dag 245...

... som slutade med att en Uffematte inte ville köpa hus.

Och därför blev tillsagd att visserligen var hon omtyckt, väldigt mycket omtyckt, men alldeles för obstinat och självsvåldig för att passa i en relation...

 

Så det blir väl till att försöka hitta sin lilla bostad på öa alldeles själv utan hjälp från ö-gubben, som tycks ha blivit spritt språngande galen i ett huj!

För inte fan vill jag bli sambo med någon bara så där!!!

Jag kanske ÄR alldeles för självsvåldig, hehe...

Funderar på om jag ska gråta eller skratta?

Men jag vet att jag tycker fruktansvärt mycket om denne ö-gubbe, 

även om han nu verkar vara alldeles tokig för närvarande...

Så han får väl sitta där och vara tokig och förhoppningsvis vara nöjd med det,

medan jag trampar vidare och kämpar med mitt...

 

Och nej!

Tänker inte ens tanken på att ens försöka hitta "någon annan"...

Är trots alla konstigheter herr kapten hittar på alldeles för fäst vid honom för att se åt något annat håll...

Men tänker lite stillsamt att han är en jäkla blådåre emellanåt!!!

Fast en rätt rolig och charmig blådåre *L*...

Och konstaterar att jag inte begriper mig på karlar!!

Inte ett jäkla något!!

Dag 244...

Visst är det så?!!

Tur för mig att ni finns; ingen nämnd och absolut ingen glömd!!

Utan er hade jag aldrig orkat!

Bara så ni vet....

Bamsekramen till er, allahopa!!!

Dag 243..

Om man skickar ett sms och skriver "saknar..."

Och får ett svar; "jobbar..."

Är detta utbyte av information då??? 

Tur att det händer lite halvtokiga grejer här...

Behöver nog skratta lite åt eländet.

Har haft lite migrän.

Typiskt!!!

För det har varit hyggligt väder idag!

Så fint imorse; sol och dimma... Riktigt trolskt! 

Men nog har hösten kommit fort i år?!

Har liksom inte hunnit med...

Det händer så mycket hela tiden och jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan..

Funderar fortfarande, och det kommer jag nog att göra tills jag VET hur fasen jag ska lösa allt. Och fortsätter förmodligen att vara väldigt tjatig och eländig och tråkig..

Så en av mina funderingar idag var väl att helt enkelt lägga ner bloggeriet och sluta plåga dom som händelsevis orkar bry sig om att läsa här...

För roligt kan det inte vara... Känner att jag är alldeles jättetradig och bara rapar upp samma goja hela tiden.

Och jodå! Nog vet jag också att det finns massor, massor med folk som har betydligt värre bekymmer än jag. Men inte fan hjälper det mig just nu! 

Detta med djuren tar hårt! Fattar ju att det blir nödvändigt att se till att antalet decimeras rejält. För det BLIR lägenhet när/om jag flyttar. Inser jag nu... *suckar besviket*

Och så är det ju detta bekymmer med hundarna... MÅSTE ha något pålitligt "reservhem" OM och UTIFALL ATT...

För man får inte ha vovvar med sig in på t.ex sjukhus. 

Om nu pappan skulle få för sig att hamna där... 

Omöjligt är det ju inte. 85 år ÄR 85 år... 

Och jag vill ju finnas för honom om han behöver mig. Han har ju alltid funnits för mig!! 

Jag har ju, inser jag, haft en oförskämd tur som har haft så helt fantastiska föräldrar!

Visst har vi haft skilda meningar om saker och ting genom åren, men vi har alltid vetat att vi har älskat varandra helt och fullt..

 Och det är, mitt i allt ståhej och elände, en enorm styrka!!!

Tror jag!!!

Nåja; fortsätter väl fundera på allt jag borde/måste/skulle och bloggeriets vara eller icke vara...

Och tar en rejäl runda med hundarna.

För än lyser solen, även om det har blivit lite svalare ute...