Intensivt ibland...

... blir det, trots det omtalade "utanförskapet"! Kommer i och för sig inte alls ihåg vad sjutton jag höll på med i måndags, men jag hoppas att jag tog det lugnt och vilade :-)!

I tisdags morse kom veden... Klockan sju på morgonen... Hur upplagd är man för att rusa ut, iklädd jeans och pyjamasjacka, och försöka få igång så mycket ljus man kan hitta (det är mörkt här på vischan när det är mörkt!), och dessutom betala en massa pengar??? Inte alls, kan jag tala om (om nu någon trodde det?)!!! Dessutom såg jag framför mig hur dagen skulle bli... Kånka ett antal vedpinnar, in och ta en kopp kaffe och en värktablett, ut och kånka ett antal vedpinnar, in och ta en kopp ka- nej- te och en värktablett osv tills allt är inne i pannrummet. Jag har viss fördel av att jag får låna kärran och ta veden därifrån; för mig är det betydligt enklare än att plocka från marken. Men det kom in och jag var nog rätt kortfattad hela kvällen.

På onsdagen drog jag och granne K till Jönköping och knallade runt på A6 och IKEA. Men jag fick tag på julklapp till systern och svågern och så gjorde jag slut på mitt födelsedagspresentkort på Lindex. En snygg kofta och lite duschkräm som luktar mums. Lite smått och gott på IKEA blev det också; pappförvaringsboxar, hylla till både datorhörna och badrum och diverse annat... Inget dyrt eller märkvärdigt. Däremot var det lite komiskt att just det jag hade tänkt köpa inte fanns. Vad det var? Jo, vanliga vita stearinljus. Det brukar ju vara bra ljus till ett överkomligt pris, men icke ett vitt ljus så långt ögat kunde se... Vi, dvs K, frågade en vänlig personalkvinna, men hon kunde bara konstatera det vi redan misstänkte; SLUT. Men vi var ändå tvungna att stanna och proviantera i Mullsjö och där fanns det bamseförpackningar med billiga vita ljus... Stressljuset har jag gett upp; stressar ju så bra utan :-)!

Torsdag morgon fick jag den "goda" iden att städa av huset... Hade ju införskaffat ett nytt duschdraperi (orange!) och det vore ju trevligt att ha det någorlunda rent om det nu skulle upp (och det skulle det!). Igårkväll kom jag inte upp från soffan... Sonen gick och hämtade kryckorna och ställde in dom i lagom höjd över havet och muttrade något märkligt om "morsor som inte lär sig"... Fast ibland tycker jag att han pratar så konstigt, förstår absolut ingenting... Nog för att jag vet att det är självförvållat, men fy för den lede vad ont det gör. Nog känner jag att jag har en rygg och den informationen hade jag gärna varit utan!

Uffe Hund är så himla snäll och vaktar på sin konstiga matte. Traskar troget efter mig vart jag går och tittar lite förundrat på mig; "tror hon att hon är en anka, eller varför går hon på ett sånt underligt vis, hmmmm...?" Han har nog mer eller mindre gett upp vad det gäller det här med att begripa varför människor gör som dom gör. Och det är inte utan att man förstår honom! För nog är vi ena konstiga varelser?!