Så var årets första...

.. stadstur avklarad! Lite snö har vi fått, så "vår" lilla väg var relativt moddig. Undrar varför alla vill köra i mitten av vägen; det blir ju så besvärligt när man ska försöka hålla ut på kanten när man får möte. Men det är klart, det ger ju en viss spänning åt utflykterna "ska vi hamna i diket eller tar vi oss hem med bilskrället i samma skick som den var när vi åkte hemifrån?". Jag är väl kanske lite "mesig" men jag är inte så där förtjust i den sortens spänning...

Men vi tog oss hem med nya registerblad och pärmar till alla eländes räkningar och fakturor och "beslut på beslut" från försäkringskassan. Jag undrar om den högra handen vet vad den vänstra gör på det bygget?! Har redan insett, att ett av "besluten" jag har fått mig tillsänt, är fel. Det stämmer nämligen inte med det andra beslutet jag fick samma dag... Likadant år efter år... Det papperslösa samhället... Jo, pytt heller! Jag kan nog tapetsera ett helt rum med alla "beslut" jag får under ett år. Nja, lite överdrivet kanske, men det är en himla massa papper som skickas, och många gånger i onödan. Det händer allt som oftast, att jag får papper med exakt samma text, i både två och tre omgångar. Lite överkurs, tycker jag!!! Men det kanske är bra att några människor har jobb, även om det verkar lite tröstlöst att "rapa upp" samma rappakalja om och om igen.

Något rum till sonen har det inte "dykt" upp än. Men vi får väl hoppas att det löser sig inom den närmaste framtiden. Skulle ju vara så bra om han fick pröva på hur det är att arbeta åtta timmar och kanske, om han känner att han klarar det (det är tungt arbete på ett gjuteri!), få chansen till anställning. Skulle tro att det är lite av tanken bakom det här projektet. Men än har vi jul-lov! Och sonen har fått någon slags sjukdom, för han städar i sitt rum?! Men man får väl tro att det inte är så allvarligt; fast konstigt är det!

Har föresatt mig att skriva dagbok i år. Införskaffade en trevlig sådan med citat av Paulo Coelho och hyfsat med utrymme att skriva på.
Tror att det påverkar mig till viss del att min mamma dog för fem år sedan och jag har fått hennes gamla dagböcker. En av mina fastrar tycker att jag blir mer och mer lik min mamma. Och det är inte det sämsta! Hon var något i särklass, så där extraspeciell som en del människor kan vara... Har jag bara en liten, liten del av hennes "go" så lär jag klara mig rätt bra :-)!

Börjar fundera på hur det blir när sonen flyttar hemifrån. Några dagar går väl an att vara själv; det kan vara riktigt skönt: Kanske mest för att man slipper alla smulor :-)... Vem sjutton ska jag skylla på när saker och ting försvinner, alternativt går sönder? Uffe Hund kanske?! Jo, han ligger illa till :-). Fast just nu är han relativt trött, han har varit "på rymmen" i säkert en halv timme... Han är trött och jag är hes. Man blir det av att stå på trappan och hojta på en fånig gammal hund som ändå ger blanka attan i att komma. Har hotat med dressyrkurs, men eftersom Uffe känner mig, vet han att jag inte har varken råd eller ork med något såndant, så han tar det hela med upphöjt lugn... Suck!!! Just nu är han till salu för femtio öre... Men inte nu!!!!! Äsch! Det är väl lika bra att medge att jag aldrig skulle kunna göra mig av med den dumbommen. Man blir liksom lite fäst vid såna där lite knäppiga jyckar!