Gnälligt livstecken... ( läsvarning härmed utfärdad!!)

Men ett livstecken i alla fall :))...

Känner väl att jag borde engagera mig i något annat än att sitta och läsa och huttra och dricka varmt te/ varm choklad/ varmt kaffe och försöka glömma omvärlden... För i stort sett är det väl det jag har ägnat mig åt de senaste dagarna. 

Det och att undra lite över varför inte medicinen "biter"... Och varför man inte får några riktiga svar från vårdcentralen. 

Avvakta och avvakta... Börjar väl resignera...

Lite allmänt smådeppig... Och orolig för framtiden, för pappan, för i stort sett allt. Lätt att det blir så när man börjar fundera. Inget bra alls och dessutom rätt verkningslöst... Men jag kan inte låta bli...

Utsikt från mitt köksfönster idag... Det ser kallt ut och det ÄR kallt. Det allra värsta är väl att..

..det inte är överdrivet varmt inomhus heller, trots ihärdigt eldande... Och detta gör mig...

..lite lätt förbannad.. Å andra sidan blir jag varm när jag står här och småhoppar av ilska över alltings jävlighet :)..

 Egentligen känns det för eländigt hele skiten!!

Har satt in fler annonser om lägenhet och anmält mig till olika bostadsförmedlingar. Är nog inriktad på att flytta vart fasen som helst bara jag slipper genomlida en vinter till här. 

Ett svar har jag fått; en alldeles för stor och dyr lägenhet, vindsvåning utan hiss.. Fick en ganska komisk vision av mig kånkandes en gammal Uffehund upp- och nerför en jäkla massa trappor... För han är ju 10 år, och så småningom lär det ju bli vissa problem med trappor (märks ibland här på kvällskröken när vi ska upp till TV-stolen)... Tror det kunde ha blivit lite väl äventyrligt det hela :)). Kanske tur att den var "fel" för mig *L*..

Och så hade jag kontakt med en hyresvärd i Gränna... En lägenhet jag verkligen hade velat ha. Bra läge, bra pris, tillgång till garage, MEN krävdes omedelbar inflyttning och det fanns ju givetvis fler som ville ha den bostaden och dessutom hade möjlighet att ta den per omgående... Surt!! Men så funkar det ju...

Nu har jag öst ur mig det värsta gnället! Nej.. Det allra värsta behåller jag för mig själv... Det kan jag av hänsyn till den det gäller inte häva ur mig här... Och gnäll och gnäll... Mest en oro som sitter som en jäkla betongklump i magen. Varför ska allting hända när det är så knepigt att åka härifrån?? Hinner ju för fasen knappt åka och handla innan huset är snorkallt..

Och herrejäklar vad eländig jag låter....
Meddelar härmed att Bröderna Bus ser till att jag skrattar riktigt duktigt minst två gånger om dagen och Uffe för sitt bästa för att muntra upp stämningen här... Utan lillzooet tror jag att jag hade gått under!
Faktiskt!