Jo; visst är det fånigt?!

Jag VET att jag har relativt (allt är väl egentligen relativt??) gott om tid på mig för att samla ihop och göra mig av med mina pinaler.
Men attan så stressad jag känner mig.... Kan inte koppla av alls... Svårt att sova, blir inte många timmars sammanhängande sömn per natt, har liksom inte tid att laga mat, blir mest sallad eller bara stekt ägg eller nåt sånt där sånt där "smidigt", läser och fattar nada, osv osv...

Och allt det där praktiska som jag inte kan göra själv och måste be om hjälp med... DET är stressande! Har nog lite svårt för att dels be om hjälp och dels vänta tills folk har tid att ställa upp. Men jag är jätteglad och tacksam för att barnen/kompisarna ställer upp; det är jag! Jättetacksam!
Tror det är mer det där att jag vill vara klar med det här igår som är haken...

Var nere i Timmele, på loppisen, med ett antal lådor igår på seneftermiddagen. Passade på att handla lite. Trodde jag skulle åka ut till lägenheten och lämna det jag köpte på Ikea och mäta ett par väggar. Trodde jag. Men då sa huvudet ifrån. Fick spränghuvudvärk och insåg att det blir till att åka hem med omedelbar verkan. I låååångsam takt...

Det är det som stressar mig mest. Att jag inte kan/orkar/har rygg att bära. Och mycket bärande blir det ju när man ska förflytta prylar från A till B... Vill kunna själv. Typisk trotsålder...
Men detta kånkande slår sig direkt på nacken och ryggslutet. Gör relativt ;) ont... Och då tar det liksom stopp. Knepigt när man har svårt att koppla av och lägga ner verksamheten.
Fortsätter av bara farten en liten stund och gör det hela lite värre än det behöver vara. Inte särskilt klokt. Egentligen. Om man tänker efter...

Funderar på om L har rätt??? Enveten och obstinat påstås jag vara... (vad får människan allt ifrån??? Lider nog av ovanligt livlig fantasi, den!!!)

Känner nog att det hela börjar bli smått löjligt...
En snabbkurs i avslappning vore nog inte fel...
Hur f*n jag nu ska få tid med det :)?!