Just nu..

.. precis idag, är jag alldeles ledsen och besviken och förbannad för hur folk blir behandlade när dom är svårt sjuka.

Det är väl så att man vet om det, man har läst om det på otaliga inlägg på bloggar och fb. Men det är när det kommer nära det brister.

Samtidigt kommer den där skräcken för att själv hamna i en sån ohållbar situation. Jag är ju för fasen helt ensamboende,  har ingen som kan vårda mig i hemmet. Men enligt vad jag har hört/förstått får människor ligga ensamma i sina lägenheter/hus och invänta döden alldeles allena med lite tillsyn nu och då.

Tänker på alla som inte har anhöriga som kan finnas till hands. Tänker på anhöriga som får ta en alldeles för stor börda på sina axlar. Alla vill ju hjälpa och finnas för de sina, men det är inte alla som kan/orkar/har styrkan (eller för den delen modet; för det krävs en del av den varan) att sköta om en dödssjuk anhörig.
Och detta på grund av platsbrist på sjukhusen.

Inget roligt inlägg, men ibland måste man få ur sig eländet.
(Hmmm, det är väl i och för sig inte ovanligt att jag spyr ur mig här *skämsmenbaralite, ellerintealls*)

Önskar att jag kunde göra något för att underlätta, men inser väl att det inte finns annat att göra än att finnas tillgänglig och lyssna och ställa upp med det lilla man kan göra för att möjligen hjälpa.
Önskar INGEN att gå igenom det mina vänner går igenom nu.