Grått, grått, grått...

är det idag...
Var det igår också...

Vädret är tydligen något migränframkallande, för jag började både gårdagen och dagen med "skallebank".
Igår fick jag smäcka i mig en tablett och en kopp kaffe och dra iväg till Falköping.
Dels behövde sonen lite "hjälp" och dels hade han något som jag var ivrig spekulant på.
Nämligen en gammal mobiltelefon - som fungerar!!!
Något som min högt skattade lilla röda Nokia INTE gör längre...

Den vägrade att skicka ett väldig fint kort på Kattastrofen och M-ett till Jenny (och det kortet är välan alldeles borta med vinden det också)... Och sen blev den helt svart...
Hittade "Lill-M"´s gamla mobil av samma sort och tog batteriet från den och försökte få igång min lilla röda, men icke ett liv. Så det är väl bara att inse att den är alldeles slut.

Det jobbigaste med att denna lilla "söta" telefon har lagt av är att det visade sig att många av mina sparade telefonnummer ligger i mobilens minne, inte på det där lilla simkortet (vart sjutton det ska simma, tro?)... SKIT också!!!
Så det blir väl till att be alla att vara så snälla att lämna sina mobilnummer igen...
För inte fasen har jag skrivit upp dom någonstans, inte!
För min mobil skulle ju inte gå hädan.
Tyckte jag!

Så här sitter jag med en telefon jag knappt klarar att skicka sms med och MMS är uteslutna och inte finns det headset till eländet heller...
Om jag är gnällig idag???
Var får ni allt ifrån???

Men det kändes som om detta blev droppen...
Är ju inte så där himla munter ändå...

Men det är väl så, att är man lite nedstämd av en eller annan orsak blir minsta lilla motgång till något enormt jättestort...

För jag vet ju att det finns fler mobiler i denna världen och att det inte är någon rikskatastrof att man inte kan skicka MMS... Det har jag ju levt utan större delen av mitt liv.
Rent förnuftsmässigt vet jag det!

Men just nu känns det som om alla världens förtretligheter samlas här.
Mögliga apelsiner och tappade koppar och spillda filmjölkar...
Är nog inte riktigt koncentrerad på vad jag håller på med...
Eller också är jag väl ovanligt fumlig till min läggning...

Ska ta och fumla mig ut med mina snälla och mycket förstående vovvar (dom är vansinnigt snälla när matten är på "konstigt" humör!!! Stjärna i boken ska dom få!!!).

Vill tacka alla...

... för era snälla och omtänksamma kommentarer!!!
Och Jenny och Annacarin för uppmuntrande samtal!
Jenny; du är den bästa "söster" man kan ha och Annacarin; du är så himla snäll och omtänksam. Är så glad för att jag har fått lära känna dig via blogg och telefon!

Förstår att jag inte riktigt har förklarat vad som hänt (virrpannig som vanligt, *suck*).

Men det är så här;
Vi har ju glatt oss åt att min äldste son och hans fru skulle bli föräldrar. Och allt såg bra ut och vi var så jätteglada hela familjen och babyn var verkligen efterlängtad av oss alla. Min pappa var otroligt mallig över att han skulle bli "gammelmorfar"...

Men vid förra fredagens ultraljudsundersökning upptäcktes att det var väldigt mycket vatten i huvudet på den lille/a. Detta innebär att hjärnan inte har tillräckligt med plats för att utvecklas normalt.
För att vara på den säkra sidan togs fostervattenprov i måndags och i samband med detta en ny ultraljudsundersökning. Då upptäcktes att hjärtat var förstorat. Och detta är inte något som "rättar till sig" längre fram i graviditeten
Så det "lindrigaste" för alla är alltså att göra en abort...
Ett hårt slag för sonen och sonhustrun.

Och, som jag har skrivit förut, det gör rejält ont när ens barn råkar ut för sånt här!!! För jag älskar ju både sonen och svärdottern och dom man älskar vill man inget annat än gott.
Och detta är alldeles, alldeles vansinnigt hemskt...
Och orättvist känns det!

Känner mig fortfarande lite "glasburkig", försöker fixa och dona och stundvis går det riktigt bra, men så kommer alla tankar och funderingar snirklande igen...
Men allt har sin tid.
Tror att det är lika bra att liksom sörja färdigt.
Det går ju inte att bara stoppa undan och tro att allt kommer att vara som vanligt nästa vecka.
För det blir nog inte riktigt så.

Inte riktigt som vanligt, inte ännu i alla fall.
Men livet går ju vidare, kanske åt ett lite annorlunda håll än vad vi tänkt oss, men vidare går det!

Orkar inte tänka...

... ännu mindre skriva nåt "klokt"...

Känner mig ungefär sån här och hoppas bara att ingen drar ur proppen...

Lider med min son och svärdotter, mer än jag riktigt kan säga (och ta in själv).
Man vill ju inte att dom man älskar ska behöva råka ut för såna här fruktansvärt svåra händelser.

Så jag ägnar mig åt att försöka hålla ihop.
Tror det är ungefär vad jag kan mäkta med just nu...