Vill tacka alla...

... för era snälla och omtänksamma kommentarer!!!
Och Jenny och Annacarin för uppmuntrande samtal!
Jenny; du är den bästa "söster" man kan ha och Annacarin; du är så himla snäll och omtänksam. Är så glad för att jag har fått lära känna dig via blogg och telefon!

Förstår att jag inte riktigt har förklarat vad som hänt (virrpannig som vanligt, *suck*).

Men det är så här;
Vi har ju glatt oss åt att min äldste son och hans fru skulle bli föräldrar. Och allt såg bra ut och vi var så jätteglada hela familjen och babyn var verkligen efterlängtad av oss alla. Min pappa var otroligt mallig över att han skulle bli "gammelmorfar"...

Men vid förra fredagens ultraljudsundersökning upptäcktes att det var väldigt mycket vatten i huvudet på den lille/a. Detta innebär att hjärnan inte har tillräckligt med plats för att utvecklas normalt.
För att vara på den säkra sidan togs fostervattenprov i måndags och i samband med detta en ny ultraljudsundersökning. Då upptäcktes att hjärtat var förstorat. Och detta är inte något som "rättar till sig" längre fram i graviditeten
Så det "lindrigaste" för alla är alltså att göra en abort...
Ett hårt slag för sonen och sonhustrun.

Och, som jag har skrivit förut, det gör rejält ont när ens barn råkar ut för sånt här!!! För jag älskar ju både sonen och svärdottern och dom man älskar vill man inget annat än gott.
Och detta är alldeles, alldeles vansinnigt hemskt...
Och orättvist känns det!

Känner mig fortfarande lite "glasburkig", försöker fixa och dona och stundvis går det riktigt bra, men så kommer alla tankar och funderingar snirklande igen...
Men allt har sin tid.
Tror att det är lika bra att liksom sörja färdigt.
Det går ju inte att bara stoppa undan och tro att allt kommer att vara som vanligt nästa vecka.
För det blir nog inte riktigt så.

Inte riktigt som vanligt, inte ännu i alla fall.
Men livet går ju vidare, kanske åt ett lite annorlunda håll än vad vi tänkt oss, men vidare går det!