Imorgon är det sex år sedan min mamma dog... Och jag saknar henne så fruktansvärt. Inbillade mig att saknaden skulle liksom krympa ihop med tiden, men kan konstatera att jag inte saknar mindre än jag gjorde då, när det hände... Jo, jag vet att hon var ruskigt sjuk och för henne var det nog bäst som skedde, men mitt i alltihopa står en liiiten jag och ropar; "men jag då, hur ska jag klara mig nu???".
Vi pratade så mycket sista tiden och jag tror att vi redde ut allt som vi hade att reda i, men det är så mycket jag vill fråga om, så många undringar som finns kvar...
Har en liten dikt upphängd vid mammas foto på kylskåpet...
Du är inte så viktig, käraste,
nej, det är inte du som är orsaken till min hjärtesorg
fastän jag trodde det.
Jag begråter min döda mor.
Det är henne jag saknar.
Jag är en vilsen valp som tiken övergett.
Jag tittar efter henne utan att fatta något,
villrådig, knäckt.
Varför gjorde hon så, mamma,
hon fanns ju där, så varför inte nu,
varför inte nu längre, varför inte mamma?
Det syns ju hur det skvätter om pölarna
och att marken är så ömtålig
att man inte kan sätta ner tassarna
utan att bryta ett strå
eller trampa ner ett snår.
Blir viktig för mig
så att jag kan glömma!
Fast glömma vill jag inte, kan inte...
Att saknad kan göra så förtvivlat ont?!
Att saknad kan göra så förtvivlat ont?!
Inlägg
Saknad gör ONT,jävligt ont.
SvaraRaderaOch glömmer sånt gör man aldrig.
Det är jobbigt när såna "årsdagar" kommer över en.
Kram på dig!
Ja det gör hemskt ont! Det är inte meningen man ska glömma, men visst minskar smärtan med åren, även om den inte försvinner helt! Men jag tror även man vill hålla kvar vid smärtan.. det är liksom ett sätt att hålla sig kvar vid den personen man saknar. *kramar om*
SvaraRaderasickan; Ja, ibland undrar man vad allt går ut på - egentligen...
SvaraRaderaMen jag misstänker att pappa mår ganska dåligt idag; har lite ångest för att jag inte kan vara hos honom...
Kram och tack för kommentaren! Den betyder mycket idag :-)!
*******************************
minigrisen; Visst är det så! Och så får jag för mig att så länge jag minns och pratar om henne och tänker på henne försvinner hon inte riktigt... Känns som om jag trots allt får ha en liten bit mamma kvar... Och det kan jag behöva emellanåt :-)!
En bamsekram tillbaka och tack!!!
Lilla Goa du....önskar jag var där och kunde prata med dej och krama om....
SvaraRaderaJag tror jag förstår din saknad...
Att jag skriver TROR beror på att jag har min Mamma kvar i livet, och jag TROR inget kan jämföras med den saknad man känner efter sin mor....
Jag har mist några, men är medveten om att "den där" dagen KOMMER...
Dagen då den där starka, kloka, tröstande och (ibland)tjatiga kvinnan som födde en till världen, ska lämna jordelivet..
Det är inte konstigt om du känner dej ledsen och vilse runt detta datum, då tankarna yr i huvudet.
Det är ju dessutom "lugna dagar" som nu kommer efter alla helger med Jul och Nyår och känslor hit och dit och stress och allt...
Sen kommer "lugnet"...
Med tid att tänka och komma till ro igen.
Och precis i dessa dagar inträffar det datum då din Älskade Mamma gick bort...när du har tid och får sitta med dina egna tankar.
Men det "var snällt" av henne att vänta tills efter storhelgerna i alla fall.
För då har du den där viktiga tiden till att sitta lite extra och tänka och minnas henne.(:
Och med tanke på Din klokhet, som då du troligtvis har ärvt efter din Mor,så var hon nog en väldans klok Mor...Din Mamma.
Dikten Du har bredvid henne på ditt kylskåp gick "rakt in i hjärtat", även på mej.
Det var nog den finaste minnes-dikt jag läst...någonsin.
Kramar via elsladdar och gigabyte, så det knakar i alla revben, söstra mi!
//Jenny(:
Och sen måste jag bara undra lite(och det har inte alls med ditt inlägg här att göra).
SvaraRaderaBredvid här på din "Dagens datum", läser jag att UNDEFINED, har namnsdag i dag.....
VEM tyckte så illa om sitt barn att dom döpte till detta namn???
(skrattar gott!...för JOOOO, jag kan engelska, men varför står ALLT annat i rutan på svenska och detta på engelska???)
...Undefined!!!! Kom in, det är middag! *asg*
//Knäpptanten på Blåkulla...((-:
Har visserligen inte förlorat mina föräldrar, än, men väl vår goa svärmor/pojkarnas farmor nyligen, och det känns i hjärttrakten!
SvaraRaderaVissa dagar minns jag henne med glädje andra med sorg, det går i vågor...
Skickar dig en stor kram genom cyberrymden!
/Caroline
Jenny; Det räcker att du finns där, söstra mi! Känner allt att det knakar i mina stackars revben :-)!
SvaraRaderaStora-tack-kramen!!!
********************************
Caroline; Det värmer med alla snälla kommentarer! Och visst går det i vågor alltihop! Jobbigt ibland och bara lite ledset emellanåt... Men känns gör det!!!
Kramar tillbaka och känner med dig!
Förstår precis vad du har att kämpa med. Förlorade min sambo -85. Vissa dagar är det ändå mycket mer påtalgligt än andra. Visst blir det lättare att ta sig igenom dagarna med tiden. Men smärtan försvinner aldrig helt. Man kan ibland minnas med glädje, men ändå finns frågan kvar. Vad hade hänt om han överlevt olyckan. Men genom att sörja o minnas så glömmer man heller aldrig en människa som stått en nära. Jag har en kort dikt vi fotot på min sambo, den lyder. " Jag har varit med om dig, jag kan aldrig förlora dig" Tänker på dig. Kram Mia (Mijazz).
SvaraRaderanej men nää stackars lilla uffematten! oo vad jag känner med dej...samtidigt som jag blir förskräckt-ska jag vara lessen SÅ länge efter min pappa..?!
SvaraRaderaFast det är nog en annan sorts sorg och saknad du har.. ?
Hoppas du mår lite bättre nu endå...många stora långa kramar till dej denna dag!!!
Mijazz; Jo, nog är det så! Kloka ord du har där bredvid fotot!!! Precis så känns det! För man kan inte förlora någon helt som har stått en så nära...
SvaraRaderaEn jättekram till dig!!!
**********************************
Huga; Jo, jag tror att det nog känns lite annorlunda, men taggen försvinner nog aldrig... Och saknaden... Ibland känner jag att jag vill ringa och berätta om alla tokerier som händer här; mamma skrattade alltid så gott åt allt djuren utsatte sin stackars "matta" för...
Och du ska veta att jag tänker på dig idag också! För nog var det värre det första året... Första påsken utan mamma, första midsommaren, första gången hennes födelsedag liksom inte fanns... Ja, du förstår säkert vad jag menar?!
En bamsekram tillbaka!!!
**********************************
Jenny; Och du ; vem sjutton ÄR denna "undefined"???? Har liksom ingen aning om "vaffö de ser ut på dette viset"...
Nån som vet????
Usch vad hemsk med den stora saknaden, sorgen...önskar jag kunde krama om dig länge, fast ingenting kan ge henne tillbaka. Tänk, döden är det enda vi med fullkomlig säkerhet vet kommer att inträffa i våra liv, ändå är vi lika oförberedda och skakade vare gång den finns i vår närhet. Av nån anledning tror vi oss vara odödliga, kanske gör det ändå ondare då..Tror att i vår kultur är vi väldigt stela och vågar inte prata om eller känna döden, jag inbillar mig att det måste kännas skönt att som t.e.x på södrare breddgrader, i deras kultur, få anamma sorgen! De firar dödens dag, gråter öppet över sina släktingar och hedrar den avlidnes liv, vad han/hon åstadkommit osv... kanske gör det inte sorgen mindre, men mer hanterbar, inbillar jag mig.
SvaraRaderaOch det finns ju ingen som ens mamma, jag vill inte ens tänka på den dagen då hon inte finns där. Då vet jag inte vad jag gör.
Hur som helst, jag tänker på Mostra mi, med massor av värme...
/S, Nimela
Nimela; Det är konstigt här i Sverjetunionen (hi, hi!) att man förväntas "komma över" ett dödsfall på ett par veckor... Sen ska det inte nämnas mera... Ser på min granne som miste sin man för tre år sedan. Folk tror att hon ska leva vidare som om han inte har funnits och ingen vill prata om honom... Mycket märkligt! Man älskar ju sina nära och kära vare sig dom lever eller är döda!!! Och så länge man minns och pratar om dom så finns dom, på något sätt kvar. Tycker jag...
SvaraRaderaKänns så bra att veta att du och din mamma finns därborta :-)...
Saknar er verkligen!!!
Men vi ses nog snart; det blir ju vår om ett litet tag, och då...!!!
Bamsekramen bästaste sösterdotera!