Att ta hjärncellssemester...

... är banne mig inte det lättaste.
I själva verket helt ogörligt. Om man är jag i alla fall.

Har diskuterat och dividerat med bästaste granne M om detta med att tänka positivt i tid och otid. Kommit fram till att 1; jag tror inte på det 2; vissa saker är förbanne mig så opositiva, så det vore att vrålljuga för sig att ens fundera på att tänka något positivt om dom.

Tänker vansinnigt opositivt om 1; min ekonomi. Den blir inte bättre för att jag tänker positivt om den. Kan snarare bli negativt om jag inbillar mig att den är positiv. (Nån som hänger med???).
2; min kedjerökande, fullständigt urblåste granne. Jag får inte mindre mängd hostattacker när jag tar mig upp/ner för trappan för att jag tänker positiva tankar. Risken är väl snarare att jag kvävs för att jag inte går snabbt nog. Man blir snabbare av ett visst mått ilska. Vissa dagar får jag, trots att jag har fått ytterdörren tätad, in rök i min lägenhet med huvudvärk som följd. Känns lite överdrivet att hoppa runt och klappa sina händer för en sån sak. Medger att jag snarare får mord i sinnet.
Och jo; har pratat med både hyresvärd och hyresgästföreningen.  Men det är inte till att tänka sig att dom skulle hjälpa till. Ynkligt!!!!

Fast det händer roliga och positiva saker också. Idag var älsklingsdotera och hennes pojkvän C här en stund. Första gången jag träffade honom. En trevlig kille med humor. Lyckades fixa till ett par "bakelser" och kaffe. Tror det uppskattades. Jag uppskattade besöket i alla fall!! Mycket!!!

Och ikväll var granne B och jag ute på den sedvanliga kvällsrundan och skrattade och babblade strunt. Vad gjorde man utan sina hundpromenadgrannar?

Nu är klockan läggdags, men det är risigt med sovandet. Svårt att somna, vaknar stup i ett och har ett älendes älende med att somna om.
Tror verkligen att det krävs en längre period av otänkande här ;)... Hur fasen jag nu ska få till det????
Några förslag, någon????