Idag är det...

"Fars dag"...

Jag "firade" min gamle far igår. Åkte till Målilla på förmiddagen, landade innan tolv vid demensboendet.
Knallar in och hittar pappan sittande på sängkanten utan kläder. Fick med lock och pock på honom lite kläder igen, men han klagade på att det gjorde ont när jag tog i honom. Försökte verkligen vara så försiktig som möjligt, men det hjälpte inte så mycket. Ont gjorde det ändå. Såg att fötterna är alldeles söndervärkta, han är bara skinn och ben. Och arg. Inte på mig, men förstod på personalen att dom nog får sina slängar av sleven. Även om dom verkligen förstår att det är sjukdomen, inte pappa som "talar", känns det svårt. Och han ångrar sig själv när han har varit så där ilsken. Det är ju liksom inte "han"...

Pratade länge med en tjej i personalen. Vi kom överens om att jag ska ringa till sjuksköterskan imorgon och försöka få till stånd ett läkarbesök. Han behöver nog både smärtstillande och något lite lugnande så att han får komma till ro på natten. Verkar inte vara så mycket med sovandet, han traskar mest omkring i korridoren om nätterna... Och det förbättrar ju inte situationen. Snarare tvärtom. Sömnen är nog viktigare än någonsin nu!

Tänker att det är märkligt detta med minnet. Pappa hade helt klart för sig att jag har långt att köra och mindes också att jag inte gillar att köra i mörker. Däremot minns han inte så mycket om vad han åt till frukost t.ex...

Nåja; jag hade med mig en ask choklad, som gick åt i flygande fläng. Skönt att något är sig likt!!! Entusiasmen för denna chokladask var liksom inte att missta sig på.

Och vet ni vad?
I detta läget undrar jag verkligen vad som är meningen med allt!!!
Är det så här det ska bli???
Vete sjutton om jag vill vara med då!!!