En dag med strömavbrott och funderingar

Det har blåst! Ett par träd tvärs över "travbanan" och en jättebamsegren från en ek (dock inte på "min" sida av tomten)... Började överväga om jag möjligen skulle iddas gå ut och köra in "Missilen" i garaget innan det dråsar ner något på bilskrället... Men från tanke till handling är det lååååångt när man är en trötter matte!

Har gått och funderat på vem som ska betala när alla dessa sjukskrivna människor plötsligt blir "friska" och arbetslösa och utan försörjning. Och uppepå det det psykiska lidandet, och känslan av att vara en belastning för samhället. Förmodligen känner man sig ännu mer "utanför" (som det numera kallas att vara sjuk eller arbetslös) när man inte kan få något jobb eftersom man faktiskt är för sjuk för att kunna arbeta... När det finns kärnfriska arbetssökande att anställa vore ju arbetsgivaren direkt dum om han/hon väljer en som bevisligen inte är fullt arbetsför. Och det har ju blivit så att arbetsgivarna får ta en större del av kostnaden för sjukfrånvaron. Är detta verkligen vad vi vill i "landet lagom"? Detta medför ju faktiskt en ännu större utslagning på arbetsmarknaden.

Anledningen till mina funderingar är att jag har träffat så många sista tiden som är i den "något" besvärliga situationen att dom faktiskt blir av med sin sjukpenning (som är en försäkring - inte ett bidrag!!!) och inte har någon möjlighet att försörja sig. Att tro att dom plötsligt skulle bli friska av att inte få några pengar att leva för är lite långsökt. Tycker jag! Men "dom som bestämmer" tror tydligen att ekvationen "inga pengar = plötsligt frisk som en nötkärna" är alldeles rätt uträknad. Jag tror att "inga pengar = ännu sämre än vad man var från början och högre kostnader för samhället i längden" stämmer bättre...
Jag menar alltså INTE att man ska gå sjukskriven om det inte finns rimlig anledning, men återgång till arbete måste ske i samarbete med den sjukskrivne/a, behandlande läkare (inte f-kassans förtroendeläkare), f-kassa, arbetsförmedling och arbetsgivare. Som det är nu slängs ju många ut i - ingenting. Och det "tror" jag är förödande!

Det har regnat och varit allmänt tråkigt väder; antagligen därför tankarna virvlar iväg i sådana här banor...

Så har tankarna på mamma snurrat runt i knoppen...
Vissa dagar saknar jag henne så att det gör ont! Tänk alla "goda råd" som jag gladeligen skippade, och gjorde på mitt vis istället och mammas gapskratt när jag talade om hur jag hade bestämt mig för att göra...
Och alla telefonsamtal där vi stöttade och tröstade varandra under hennes långa sjukdom. Ja, hon tröstade mig när jag var ledsen för att hon var sjuk!!! Min mamma var något alldeles extra... Visst var vi osams så det blixtrade och dundrade emellanåt, men det kändes aldrig "farligt", vi visste var vi hade varandra. Och ingen av oss var speciellt långsint heller för den delen...

Hmmm... Jag har nog varit lite deppig och eländig idag. En del dagar är sådana!!!

Men jag har haft roligt också! Lekt med kattbarnen och varit ute med hundarna. Läst bloggar (och kommit på mig med att sitta och skratta högt för mig själv! Nyttigt!!!) Lagat mat; stekt fisk med potatis (tack för maten, Jenny ;-)!) och en grönsak, som inte är blomkål och inte broccoli, och ser ut som en samling små grantoppar. Gott är det i alla fall (och förhoppningsvis nyttigt)! Är det någon som har en aning om vad denna märkliga grönsak heter??? Beskrivningen är kanske lite luddig, men det blir mer spännande så ;-)!

Och nu ska jag...

... göra som det står i Nalle Puhs Klokbok, tanke nr 70;

VÄRDIGA FÅTÖLJÖVNINGAR
FÖR DISTINGERADE UGGLOR OCH BJÖRNAR (och gamla sura Uffemattar ;D!)



Övningen kommer troligen att bestå i "TV-soveri"...