Jag blir så FÖRBANNAD...

... på folk (dvs släkten) som har "åsikter" om mig och mitt och istället för att tala om direkt för mig om alla "fel" jag tycks ha går dom fega jäklarna till min stackars pappa och anmärker på att jag har många djur och bla, bla...

Såvitt jag vet behöver dom inte sköta mina djur, det gör jag själv. Att min ekonomi är trasslig beror inte på djuren, det beror på att jag inte har någon särskilt hög pension eftersom jag inte hann att jobba så många år innan jag blev sjuk.

(Uppdatering torsd 9/10; hörde på radion i morse att när man tjänar under 13.000/månad innan skatt är man fattig enligt "någon" norm. Kommer inte i närheten av denna summa... Suck! Jag är fattig, men rik, om ni förstår vad jag menar ;-).)

Men för all del!!! Byt med mig om ni orkar!!! Jag har ont varenda jävla sekund på dygnet, jag har inte möjlighet att göra saker som andra anser vara självklara för att jag får för ont, jag bor och lever "ensam" (hur fasen kan man räknas som ensam när man har barn????), för att ingen står ut med att bara vara hemma jämt och samt och alla mina "mixter" för att stå ut med värken.

Djuren är och har alltid varit min räddning... Dom finns för mig vare sig jag är sur och gnällig eller glad. Dom ser till att jag kommer upp och ut varje dag. För inte känner jag att jag vill gå någonstans när det värker, men Uffe och Nalle måste ju ut! Och dom lurar mig att skratta flera gånger varje dag, även om jag egentligen vill sitta i ett hörn och stortjuta... Och detta missunnar "kära släkten" mig! Och är så fega så att dom ger sig på pappa och gnäller...
Men det är min själ ingen som ringer och frågar hur jag mår eller hur mina barn har det...

Fy fasen, Jenny! Visst är det tur att vi har valt ut vår släkt själva, för den "biologiska" kan slänga sig i väggen... Jag blir så himla ledsen och besviken på dom! Och vad jag förstod på pappa känner han sig nog rätt "påhoppad" han också... Han är väl för höge farao inte ansvarig för vad jag tar mig för??? Han är 82 och jag fyller snart 52 och såvitt jag vet är jag myndig sen några år (ha, ha) och själv ansvarig för mina "synder".

Varför är människor så jävla missunnsamma? Och varför inte vända sig direkt till den man har åsikter om? Feghet? Jo, jag tror nog att det mesta bottnar i det... Och egentligen är det synd om dom, för man måste nog vara ganska missnöjd och osäker på sig själv om man känner att man måste försöka trampa ner andra... Men jag önskar verkligen att min pappa slapp ta skiten! Men jag älskar honom för att han alltid ställer upp på min sida (vad han än tycker själv) och säger att det inte är deras bekymmer vad jag har och gör och att jag nog vet bäst vad jag behöver själv, det kan ingen annan tala om för mig!!! TACK PAPPAN!!!

Vet inte om någon av "kära släkten" har snokat reda på min blogg, men om nu någon till äventyrs har det ska ni ha klart för er att jag är arg och fruktansvärt besviken på er, minst sagt, dåliga stil!!!
Vänd er i fortsättningen direkt till mig och gnäll om ni har synpunkter på mitt liv och leverne!