Detta med tidsperpektiv...

... är ju avgjort något att fundera på!
Kanske alldeles särskilt när man den 27 juni 2009 får en lapp i brevlådan om att sotaren kommer fredag 2 mars -07.
Får väl medge att jag är en aning efter min tid allt som oftast, men nu har "Sotarn i U-hamn" överträffat mig med hästlängder ...

Kanske bäst att försöka få tag i sotarmurre och fråga vad det är frågan om!

******************************

Och så lite väder-prat...
Eller åsk-prat...
Eller åska-och-strömavbrott-i-nästan-sex-timmar-prat.
För att inte tala om dom mängder vatten som strilade ner.


Till slut fick vi ge oss och köra igång aggregatet... Som väl var var hyresvärdens dotter med familj härute, så jag slapp traska ut i hällregnet och dra sladdar och greja... Och när strömmen sent omsider kom tillbaka hade det slutat regna, så att plocka ihop det hela och knäppa igång den vanliga strömtjosseflöjsen var inte så där jättebetungande. Fast fy sjutton vad det luktade diesel ... Var nog lätt grön i synen när jag stod där och försökte stänga av den där dundrande manicken...

******************************

Och så funderas det en hel del över andras blogginlägg...
Skadar inte att motionera hjärncellen lite nu och då...

Hos J (dvs "söstra mi") kan man läsa om barn som är ute sent om nätterna och är onyktra och förmodligen inte mår bra alls...
Och klart att man undrar var föräldrarna är?!

Och detta med barn och arbete och allt som liksom bara blir en enda smet av måsten har man ju hunnit fundera en hel del på genom åren.

Hade mina två äldsta barn hos dagmamma och jobbade halvtid ett tag när dom var relativt små.
Men fy sjutton vad jag for illa av det!
Och dottern grät varje dag när jag lämnade henne...
Sonen var ju lite äldre och gick i förskola
(eller var det första klass; minnet är bra men kort!)
och fixade det hela något bättre.

När jag skulle ha min nu 24-årige son fick jag foglossning á la mycket.
Kunde knappt gå och ännu mindre jobba (trots kontorsjobb; tog mig inte till och från arbetet en gång).

Otur hade jag för den där foglossningen som normalt går tillbaka när barnet väl är fött, den hade nog inte läst instruktionsboken, för den stannade där den var.

Fick höra att jag var lat när jag gick till läkare för att försöka reda ut vad det var som hände (eller INTE hände, snarast), men det blev det ju inte bättre av.
Fick till slut remiss till Linköping och där fick jag bassning för att jag inte hade kommit tidigare... SUCK!

MEN mitt i eländet kan jag nästan (OBS nästan!!!) vara liiiite tacksam för allt ontet. För mina barn har ju fått vara hemma och med mig, trots eländig ekonomi och en del aj och oj från den något halta mamman.

Fotboll och brännboll och sånt har ju inte varit "te å tänke sej", men det finns ju annat man kan ägna sig åt. Även om det givetvis har varit just det som mamman helst av allt har velat syssla med... Barnen har inte brytt sig så där värst. Dom har hellre spelat boll med kompisarna . Som förmodligen har varit mycket mer bevandrade i spelet än en halt morsa är... Och hade jag inte varit halt hade dom nog inte velat spela boll med mig ändå. Har inget vidare "bollsinne", om man uttrycker det milt.

Och med tanke på skilsmässa och annat tror jag att barnen behövde den tryggheten med att få lov att vara hemma.
För dom är alldeles underbara människor alla fyra!
Snälla och omtänksamma och, framför allt, väldigt trygga i sig själva.
Och det är väl det man vill att ens barn ska vara?!

Visst hade det varit roligt att kunna ge dom nya cyklar och stereoapparater och dittan och dattan, och klart som sjutton har dom tidvis varit lite sura för att "alla andra får". Men nu så här i efterhand när vi pratar om hur det var, är dom löjligt tacksamma för det vi kunde göra och allt pratet och tiden vi trots allt hade.

Och alla djur som har passerat under åren; fåglar, kaniner, katter, råtta (!!!), hamstrar, marsvin, hundar, små söta shetlandsponnys och en get (lånade en sommar)...
Många minnen som värmer!!!
Och DET tror jag är värt mer än pengar!!!

(Fast jag gråter hellre i min Missil än i en buss! Så det så!!! Och så är det lite mer avskilt, ha, ha!)

********************

Och så har "Bloggullet" skrivit om detta med att våga vara sig själv...
Och det är också något att fundera över...
För det är väl inte så ofta man egentligen vågar visa så där rätt upp och ner hur man är funtad?
Är oftast lite rädd för att andra ska uppfatta mig som gnällig (för det är jag!!!) och lite barnslig (det är jag också!).
Det är inte helt lätt att stå för att man är som man är...
Men dom som kan och vågar; VAD JAG BEUNDRAR DOM!!!

Vet med mig att jag ofta "skojar bort" saker.
Kanske mest detta med sjukdom och ensamhet...
Men vem vet; rätt som det är kanske jag vågar visa vem jag är "på riktigt"!

Undrar ibland om det finns någon som egentligen vet hurdan kompisen/sambon/barnen/mamma/pappa osv verkligen ÄR.
På riktigt.
Under alla skämt och kanske ironi och ilska...
Det kan man fundera på...

********************************

Så resten av denna dagen lär nog gå åt till tankeverksamhet...
Luktar det otroligt bränt, så vet ni att det är ingen fara !
Bara min stackars hjärncell som går på högvarv!!!

Ha det gott!!!