Skulle vilja ge alla som har varit så snälla och kommenterat mitt förra inlägg om min lilla Kattastrof alla världens rosor!!!
Om ni visste vad det betyder att veta att det finns människor som bryr sig om!
Här är det lite tyst och tomt. Tänk att en sån liten katt kan lämna ett så stort tomrum?! Det är lite som Berta Stina uttryckte det; har man haft en katt så länge tror man på något sätt att hon alltid ska finnas där. Lite fånigt, kanske, men det är så det känns...
Nu ligger lilla Kattastrofen i trädgården och har en gravlykta jämte sig...
Och jag är trots allt glad att jag inte "tog bort" henne tidigare... Det kändes som om det var så här hon ville ha det. Att få dö hemma tillsammans med sina hund- och kattkamrater och sin tokiga matte som höll om... Och herregud, vad jag saknar henne...
Katthamocken är förflyttad till TV-rummet tills vidare. Orkade inte se den utan en liten grå/rosa kisse... Men så småningom ska den nog tillbaka till köket igen.
M-ett letar och letar efter sin mammakatt och jamar och undrar. Och jag lider med honom. Mjauritz har ju varit lite mer självständig och traskat med mig var jag har varit, så han klarar det hela lite bättre. Dom andra katterna är dämpade; dom känner väl att matten inte är på sitt mest strålande humör.
Så nu tar vi en dag i sänder och jag vet ju att det kommer att kännas lättare efterhand och känner också att det är en liten tröst att jag har så många roliga minnen av "Vimsekissen"...
Hon var verkligen något alldeles extra, min lilla katt!!!
Inlägg
Du fina vän!!
SvaraRaderaDet är ingen lätt sak att förlora en familjemedlem!! Det tar tid att sörja & visst blir det lättare med tiden.. men sorgen finns alltid kvar. De lämnar ett stort hålrum efter sig det vet alla som har djur att de är lika viktiga som en mänska!
Jag tror oxå att det va just så här hon ville lämna jordelivet! Tillsammans med de som hon älskar & känner!! I lugn & ro omgiven av ren kärlek!!
Jag tänker på dig & önskar dig en fin Lördag!
Varmaste kramen till dig
Tina
Förstår att det känns tomt och konstigt. En sån liten en kan lämna ett stort tomrum.
SvaraRaderaKram
Vad fint att du fick sitta med kissen din, som lugnt somnade in.
SvaraRaderaDet är jobbigt när husdjuren dör - jag vet - men byt ut - "hon är död till hon har levat". Många fina år har vi haft med våra vänner, måmga fina minnen, något att glädjas åt.
Tänker på dig.
Kram Viola
Tina; Ja, visst är här tomt... Och inte hjälper det ett dugg att här finns åtta katter när en saknas. Visst är det så att sorgen blir lättare att handskas med efterhand, men glömmer gör man aldrig...
SvaraRaderaDet är många pälsklingar som trängs i minnet... Lika älskade allihop!!!
Ha en fin helg, Tina, och sköt om dig!
Kramen!!!
*****************************
imse; Ett jättebamsehål blev det. Trots att hon var så liten...
Är glad att jag fick ha henne så pass länge ändå.
Kramen!
*******************************
Viola; Så småningom kommer det nog att berättas "rövarhistorier" om en liten grå/rosa vimsig, snurrig kisse här... Men allt har sin tid! Och jag är tacksam för att jag har fått ha henne hos mig!
Tack för kommentaren; den betyder mycket!!!
Kramen!
När jag ser bilderna på "mina kattungar" (M-Ett & Mjauritz) tillsammans med Kattastrofen så kommer det en liten tår....
SvaraRaderaDu vet att jag är lite "rädd" för katter jag inte känner, men redan första gången jag var hos dej så fastnade jag för din "rosa" lilla speciella katt.
Hon kröp upp i till och med mitt knä och la sej till rätta...?
Inte ofta sånt händer när jag möter en kisse första gången.
Och hennes underbara färg gjorde att man bara smälte!
Så jag FÖRSTÅR dej verkligen om du saknar din katt, för det hjälper inte hur många små "Pälsklingar" man än har, så älskar man dom alla på sitt lilla speciella sätt.
Och INGET kan ersätta den där saknaden.
Men som många så klokt här redan skrivit så är det nog bara TIDEN som kan "trösta".
Det får ta lite tid att komma över det värsta. Tillåt dej att gråta ut, om du känner att det är det som hjälper bäst.
Jag tyckte det lät så vackert när du skrev om hennes gravplats med lyktan och allt....(:
Hon kan nog "skatta sej lycklig" som fick leva ett liv ihop med en av dom största djurvänner som jag känt!!!
Och M-ett och Mjauritz fick vara hennes små bebisar som hon så högt önskade!
Om jag skulle råka bli katt i mitt nästa liv så skulle då jag gärna bo hos dej! Så de så!
Kram "Söstra mi" och torka tåren när den trillat färdigt!
Jenny; TACK! Behöver inte säga mer, väl...???
SvaraRaderaKramen tebax, söstra mi!
Va fint att hon får ligga i trädgården.. =)
SvaraRaderaVi har inte kunnat begrava lilla Rut ännu. Det är mycket jobb för det. skotta bort snön, tina marken o GRÄVA.. vi grävde lite idag innan jag skulle åka o jobba, men får fortsätta i morgon.. Hon ska ju inte ligga "var som helst" heller.. Nä hon ska ligga på backen här uppe vid lekstugan o vårat grillhus för där uppe trivdes hon o ville vara.. =)
Jag har oxå två kissar kvar här, men det är Rut man tycker att man hör hela tiden o på nätterna när en av katterna kommer upp i sängen så tror jag att det är Rut. =(
Visst kan katter bli väldigt speciella.. Våran Rut var oxå nåt alldeles extra =) väldigt social o med ÖVERALLT.. jag fick t.o.m sällskap när jag gick på toaletten =) om det så var mitt i natten.. haha
Så jag förstår hur det känns i ditt hem med tomheten nu, o man känner sig så olustig hela tiden.
Det är tur att man har roliga minnen kvar i alla fall..
Vi får tänka på dom, o hoppas att kattastrofen o rut kommit till en bra katthimmel, full med musar o annat kul..=)
Sköt om dig.. kramiz..
BertaStina; Är helt övertygad om att dom (Kattastrofen och Rut) har kommit till en jättefin djurhimmel. Och att dom får träffa alla sina kattkompisar (och hundar och marsvin och råttor och kaniner och...) som redan är där... Litar blint på att Kattastrofens mamma Trollet ser till och tar hand om...
SvaraRaderaMan får trösta sig så gott man kan...
Men det känns skönt att det gick att begrava Kattastrofen med en gång...
Minns när jag hade två små kissar liggande insvepta ett par veckor... Det kändes hårt!
För på nåt sätt är det ju lite av avslut när man har kommit så långt som till begravningen, vare sig det gäller människor eller djur. Fast saknaden finns nog alltid kvar... Och har man älskat någon; människa eller djur, så är det ju så här det är!
Sköt om dig du också!
Kramen!