Svårt att slita sig ibland...

Vet ni?

Låååångfrukost är bara förnamnet på det som förekom här imorse!!!

Jag fastnade i en bok!!!

Och har hittat en recension av Nina Lekander som jag helt enkelt kopierade.

Det kan inte sägas bättre än så här!

Muriel Barbery´s "Igelkottens elegans" är helt underbar!!!

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Elegant är bara ett av de adjektiv som jag skulle vilja stapla på den här franska bästsäljaren, skriven av Muriel Barbery som ursprungligen var filosofilärare men numera försörjer sig på sitt skrivande – även debuten Une gourmandise (2000) gjorde succé.
Formen är enkel: två berättarjag växelskriver fram en berättelse om sig själva och om sin omgivning. Som är ett parisiskt bostadshus i det sjunde, välburgna arrondissementet med personager som välslimmade socialister med superkarriärer vars barn går i elitskolor och/eller knarkar, surmagade gastronomikritiker, märkesshoppade fruar samt tjänstefolk av olika grader.
Lägst står Renée, en till synes klassisk, knubbig consierge med nedkippade tofflor på 54 oglamourösa och barnlösa år. Hon är änka, och redan i första kapitlets femte stycke slår hon fast: ”För att förstå vad Marx menar och varför han har fel måste man läsa Den tyska ideologin.”

Renée är alltså ingen vanlig portvaktstant. Hon är en autodidakt som dissar Husserls fenomenologi, älskar Tolstoj och avgudar Yasujiro Ozus filmer. Dessutom har hon humor och håller för någon sorts inverterad klasskamps skull sin bildning hemlig. Bildning är för överklassen, och när Renée får en felaktigt kommaterad order (”Skulle ni, vilja kvittera ut…”) från en av husets lyxhustrur blir hon djupt upprörd: ”De som har fått förmånen att njuta detta livets goda har en ovillkorlig skyldighet att värna och måna om det sköna.” Varje språkpolis och syntaxkonstapel måste hurra här.
Och jag, jag bara älskar henne.

Sen har vi Paloma, den överintelligenta och brådmogna 12-åringen som ser på sina föräldrar och sin storasyster med yttersta skepsis, precis som Renée en romantisk cyniker och bister humorist. Även hon gömmer sig för världen och hyser kärlek tlll japansk kultur, i hennes fall manga och haiku. Meningen med livet, bah! Paloma planerar att ta livet av sig när hon fyller 13, men precis som Renée känner hon ändå (igen) en intellektuell glädje – en glädje, och en skrivglädje, som genomsyrar hela romanen.
Och jag, jag bara älskar henne.
Sen det känslomässiga, den rätt rudimentära intrigen, som brakar in när herr Ozu – avlägsen släkting till Yasujiro, under över alla under – flyttar in i huset. Han är en riktig människa, utan bördshögfärd, bedårande, med äkta konstintresse, hur spännande får det bli?
Och han får kontakt, till exempel genom Tolstoj, med både Renée och Paloma. Och Paloma får äntligen kontakt med Renée och sina misstankar (om bildning och ömsesidig sympati) bekräftade.

Det är så vackert, så feel-good. Utan att essäavsnitten är direkt djupsinniga serveras här ett så härligt hantverk för alla plus ou moins intellektuella, för alla som tror på konsten utan att egentligen fatta varför. Det är döden och kulturen och kontakten däremellan, c’est la vie.
Jag fnittrar när Renée för första gången går och klipper sig och lånar en klänning inför middagen hemma hos Ozu, ryser då hon blir kissnödig och måste låna hans ”gästtoalett”, och dånar när Renée själv ryser av något slags känslor och av att svalkande sommarregn äntligen faller. Gråter en skvätt på slutet.
Igelkottens elegans är en flott skriven och gott översatt melodram för vuxna, en bok att bli lycklig av. Faktiskt lite som att se en kvick liten igelkott prassla och prata i sommarnatten, den bitterljuva.

Av Nina Lekander
###########################################################################

Detta mästerverk finns att låna på biblioteket eller att köpa på t.ex Adlibris... Den finns i pocketformat, så den lär inte kosta skjortan.

Och jag tror bestämt att den kommer att inköpas till samlingarna så småningom. Detta är en bok att återkomma till!!!

Och nu ska jag ut och räfsa löv!