Dag 249...

Har numera "bara" en hund... Typ en galen UffeHund... Åtminstone i fjorton dagar. För vi, M och jag, kom överens om att dom har Nalle så länge "på prov". Fast jag tror det går bra. Han verkade helt nöjd när han knallade iväg med lilla L *L*...

Fast det känns lite konstigt, det gör det...

Å andra sidan får han det antagligen oförskämt bra där!!! Och inte så annorlunda med tanke på att min och M`s inställning till hur man behandlar en vidbrändfalukorvshund är väldigt likartat.

Och pappan, ja pappan... Fixade en telefon idag. Fast det var lite chockartat att "prata" med honom... Han var rätt "borta" om man säger så. Men jag har pratat med sjuksköterskan ikväll och ska alltså på sån här vårdplanering redan på fredag. Hade inte riktigt räknat med det...

Trodde det skulle bli nästa vecka...

Saker händer för fort nu!!!

Så nu är frågan; HUR FAN SKA JAG ORKA??? 

Och när ska jag få en chans att "landa" i alltihop???

Tror inte jag riktigt har fattat att pappan är så sjuk; att Nalle är bortlämnad; att pippisarna är väck; att det känns som om hela världen håller på att rämna...

Men jag antar att det kommer att gå! Det måste det ju!!!

På något vis klarar man ju alltid betydligt mer än man tror...

Fast det där med att ensam är stark...

Det är allt en jävla lögn!!!!

Fast helt ensam är jag ju inte! Egentligen..

Jag har ju mina vänner, som stöttar och låter mig rapa upp alla bekymmer och allt eländes elände hundrafemtio gånger,  lyssnar snällt och ändå, trots allt, fortsätter vara vänner...

Det är starkt!

Ni är fantastiska, helt underbara!!!

Tack för att ni finns och för att ni står ut!!!