Lördag i Flårekulla

En rätt typisk lördagsmorgon... Jag vill inte göra det jag borde; vill sitta i min TV-fåtölj och lida för rygg och huvud värker, men...



... Nalle ser till att matten inte får slappa. "Skyll inte på en massa trams, utan sätt igång så du blir färdig, matten. Ju fortare du blir klar desto fortare kommer vi ut i friska luften!"



"Jag vaktar TV-stolen så länge... Mmmm, så gôtt..."




Men Uffe tycker nog lite, lite synd om sin gamla "matta" för han kikar lite och undrar om det är något han kan hjälpa till med... Men matten är nog lite sur, för hon fräser något om lata hundkräk som bara ligger där till ingen nytta...

Till slut är "vi", dvs jag, färdig med övervåningen och då ger jag upp och tycker att en promenad i "mellanperioden" vore inte fel. Och si; huvudvärken flög sin kos! Och tidningen kom in och jag fick se mina söta grannkattbarn på vägen! Ja, dom var förstås inne i sitt hem, men eftersom jag är "tidningsbud1" lämnar jag in UT till K på hemvägen och då fick jag "prata" lite med ToreTass och JossanTossan. Och jag kan meddela att dom har vuxit en massa på ett par dagar! Och är fortfarande lika bedårande!!!

Så blev det dags för den dagliga fotograferingen av fågelbebisar;




Först ut var Tripp; växer så det knakar och är pigg som en efsing...



Så var det Trapp; han/hon var nog på gott humör idag, höll på att "halka ur greppet" :-). Vilken liten buse,va?! Hann inte ens fixa med blixt o grejer; därav den mörka bilden... Med katter som snor runt riskerar man liksom inte att tappa en liten fågelbebis...



Så lille/a Bonus som växer och torrsimmar :-)... Idag var lilla magen rätt så rund och jag tyckte att han/hon kändes något "stadigare" än igår. Fast det kan ju vara önsketänkande...


*************************************************************************************

Läste Jennys blogg imorse och fick allt lite att fundera på... Tycker nog att hon har rätt i det mesta hon skrev, man är nog lite "rädd" för att verka gnällig och ynklig, men det är vi ju alla ibland... Och inte sjutton är det något nöje att gå hemma och ha ont även om man försöker göra det bästa av situationen. Trots försäkringskassa och nya regler i socialförsäkringarna.

Det är ju lite märkligt att man ska bli "dubbelbestraffad" för att man har en sjukdom eller ett handikapp som gör att man inte kan jobba... Precis som om man hade bett om att få nöjet av att ha ont dygnet runt och inte kunna göra saker som alla andra. Hmmpfff! Den som tror det kan inte vara vid sina sinnens fulla fem!!!

Och ekonomiskt är det en katastrof!!! Hade jag inte mina barn och min pappa skulle jag inte ha klarat mig alls! Och det är inte roligt att känna att man inte kan försörja sig själv när man är över femtio år (jisses, vad tiden går!).

Känner att det är så mycket jag vill göra, men värken sätter stopp för en hel del projekt... Vill ju hälsa på dottern i Norge, men det är helt uteslutet... Har ju ingen som kan hjälpa mig fjorton dagar med hundpromenader, matlagning, städning osv. För det är minst fjorton dagar med nollaktivitet pga värken om jag ger mig iväg på ett sånt äventyr.

Dessutom skulle jag ha så ont redan när jag var halvvägs så att inte en människa på denna jord skulle stå ut med mig! För jag blir rätt sur när det värker som mest; det är så att jag blir alldeles förskräckt själv emellanåt :-)...

Försöker åka till pappa i H-fred emellanåt, och om jag äter en massa extra värktabletter och tar det väldigt, väldigt lugnt går det skapligt, men det blir några dagars fullständig vila trots det... Och jag vill ju så gärna vara lite med pappan, han är ju trots allt 82 år nu... Vi har (nästan) daglig telefonkontakt, men det är ju inte riktigt samma sak som att ses "på riktigt". Och nog skulle jag vilja åka "hem" för att hjälpa till med städning och sånt, men det går ju bara inte. Så drabbas man dessutom av dåligt samvete för allt man inte kan göra och får ännu mer värk för att man blir nere och ledsen... Snacka om ond cirkel!

Har konstaterat mer än en gång att hade jag inte djuren skulle jag gå under! Mina underbara livräddare! Som kör upp mig på mornarna och ser till att jag kommer ut på dagliga promenader (nyttigt som sjutton när man har värk, även om det tar emot ibland!).
Ja, och så barnen o pappan o kompisarna förstås! Ni gör storverk!!! Tack och lov för att ni finns!!!

Och så är det ju så att; man är inte värd mindre som människa för att man inte kan lönearbeta! Även om det verkar så idag...
Alla har ett människovärde och det kan och får ingen regering i världen ta ifrån oss!!!