Trodde jag var hjärtlös :-)

Ett sånt här litet hjärta har väl de flesta som minne av dopet?

Jag har (igår trodde jag hade) ett liknande som jag fick av min mormor.

Numera bär jag det varje dag (utom när läkarna får för sig att jag ska röntgas för att dom ska se det jag redan vet; suck) tillsammans med ett litet hänge med granater (gåva från min älskade mamma) och en namnbricka i guld som min moster har förärat mig... (Matrikariatet runt halsen; inte illa va?)

I alla fall fick jag plötsligt en sån där konstig känsla i magen... Så där lite hisnande... Och känner efter på halsbandet...

Hjärtat var alldeles borta!!!

Började givetvis springa runt så där planlöst, som man gör när man blir alldeles förskräckt, och leta.

Insåg efter en liten stund att det var lika bra att lägga ner det projektet... Ett guldhjärta är mycket litet och huset är rätt mycket större. Har man dessutom katter som mer än gärna lattjar med det dom hittar ( i all synnerhet om det är litet och blankt och lätt att kicka iväg) kan ju såna små pinaler hamna precis var som helst.

MEN, när jag gick här och var duktig och dammsög (med öronen på skaft utifallatt det skulle rassla misstänkt i röret) kom jag att tänka på att det kändes jäkligt konstigt i min ena sko när jag var och handlade. Då iddes jag inte göra något åt det hela, men nu skulle det undersökas vad det var som spökade där... Och si!!! Ut ur skon trillar "mormors hjärta"...

Om jag blev glad?

Gissa ...

Och så började jag fundera...

Det kanske är så att det var en liten "fin vink" från min mormor?! (Det har hänt förr!!!)

Allt är kanske inte så hopplöst som det verkar vid första anblicken?

För på något sätt löser sig säkert allt till det bästa! Och hjärtat ska få komma till en mycket duktig guldsmed, som har en butik i Ulricehamn, och få en ny "ögla" så att det säkert stannar på kedjan hos mig...