Börjar inse att min gamla Kattastrof inte riktigt hänger med längre...
Eller snarare har förstått det ett tag, men inte velat ens tänka på det.
Det är det svåra med att ha djur...
Man älskar dom så mycket, men deras livslängd är ju oftast bra mycket kortare än våran.
Kattastrofen har aldrig fått några egna ungar. Hon föddes med något som liknade vattenskalle, men eftersom veterinären menade att hon gott kunde få vara kvar, bara jag inte tog ungar eller sålde henne vidare, så behöll jag givetvis den lilla grå/rosa katten...
Hon har följt med i flyttar och överlevt sin syster och sina "kusiner" med många, många år. Och eftersom hon är så "udda", som katt betraktat, betyder hon väldigt mycket för mig/oss...
Ja, det gör förstås ALLA djuren här, men man fäster sig kanske mer vid dom där som inte riktigt är som alla andra...
Min lilla virriga kisse...
Det blir inte lätt detta, och jag hoppas att hon orkar lite till... Det äts och gås på pottan och fräses och pysslas med bebisarna (som hon "adopterade" med en gång när vi fick hit dom) som är dubbelt (möjligen trippelt) så stora som lilla Kattastrofen. Så ett tag till går det! Hon har inte ont och verkar glad, även om hon blir mindre och mindre...
Men jag har förstått att det inte blir en sommar till.
Och det hade jag ju innerst inne hoppats på...
Men detta känner väl alla djurägare igen, antar jag...
Ett inte fullt så muntert inlägg, men det kändes som om det var tvunget att sättas på pränt för att jag ska kunna ta in verkligheten som den är.
Det är så lätt att försöka fantisera bort obehagliga och ledsamma saker, och i längden går det ju inte.
Men än har vi nog lite tid, Kattastrofen och jag. Och den ska utnyttjas till max!!!
Eller i alla fall så mycket som hon tillåter... Hon är ju KATT, gubevars!!!
Inlägg
Hej vännen!!
SvaraRaderaJa, jag håller med dig!! Det är det svåra med djur... den dagen då de ska lämna oss. Inget roligt. Har själv varit där så många gånger & kan inte säga att det blir lättare... alla djur har sin personlighet & jag älskar dem alla på olika sätt.. men jag älskar dem med hjärtat & varje gång dagen kommer då de lämnar mig, följer även endel av mitt hjärta med dem.
Det värsta nån kan säga till mig när jag förlorat ett djur är
- Det va ju bara en katt. Kan du ju alltid köpa en ny.
Det gör mig så ledsen!! Deras otroliga klumpighet. Det är inte BARA en katt, det är min familjemedlem som jag vårdat & älskat.
Jag känner med dig Johanna!!
Varm kram Tina
Tina; Jag håller med dig!!! Blir så ledsen när jag får höra tex "du har ju så många katter, så om en försvinner märks det väl inte"... Sånt gör mig så arg och förtvivlat ledsen. Klart jag älskar ALLA mina djur. Det är ju därför jag har dom! Och jag har inte glömt en enda av alla jag har haft för längre eller kortare tid. Saknar till och med sonens råttan Tor. Fast jag var lite rädd för honom :-)!
SvaraRaderaJättetack för din snälla och (som vanligt) omtänksamma kommentar!!!
Varm kram tebax!
Jag tänker på dig så, det är ett så svårt men oundvikligt ämne... jag har egentligen inga ord som gör det enklare för dig, mer än att du säger det så bra. Att njuta av tiden och minnas allt det goda. Men det är inte lätt ändå, och att sörja måste man ändå tillåta sig. Det är en väldig tur att du har fler, inte för att det tar bort saknaden från henne den dagen är där, men på något sätt gör det faktiskt det hela LITE lättare. man är inte ensam. Jag sänder dig stora kramar, och tänker på dej och dina lurviga ;) kram /sandy
SvaraRaderaSandy; Ja du! Detta blir ett svårt beslut att ta (även om det är oundvikligt)... Men än har vi lite tid, Katten och jag... Funderar mycket på hur M-ett ska ta det. Han är en riktig "fostermammagris". Men vi får väl sätta oss i ett hörn och gråta ihop.
SvaraRaderaDet här ar helt klart nackdelen med att ha djur. Å andra sidan har man ju så mycket glädje av dom så det måste ju vara så att det väger upp det svåra, annars skulle man ju inte ens fundera på att skaffa sig nya pälsklingar när man "blir av med" dom man har...
En jättekram till dig, bästaste sösterdotera!!!
Oundvikligt.....ja.
SvaraRaderaMen inte mindre saknad för det..):
Hon är ju så fin och kelen lilla Kattastrofen.
Men jag är ändå glad att hon hann att få "bli mamma" till M-ett och Mjauritz!
Och den uppgiften har hon ju klarat med bravur.
Jag håller mina tummar för att det funkar ett tag till. Och sen....
Ja, då hittar hon nog en varm och skön plats i sin katthimmel.
Hon har kanske "tur" att det finns en plats "ledig" bredvid min James?
Kram på dej och ha en bra start på veckan!
Jenny
Ja fy..........det är nackdelen med att ha djur.
SvaraRaderaJobbiga beslut som man måste ta.
Ha det bra!
Kram
Jenny; Jag tror nog att mamma Trollet och syster Kajsa finns där och väntar. Gör som jag brukar när det börjar bli dags; ber mamma och mormor att passa mina pälsklingar tills jag kan ta hand om dom själv igen...
SvaraRaderaMen fy sjutton, så ont det gör!!!
Har nog någon/några veckor kvar (hoppas jag) för det tar nog lite tid att inse att denna virriga lilla kisse har gjort sitt här.
Kramen, söstra mi!
******************************
Sickan; Jobbigt är det och ont gör det! Men det hör ju till det här med att leva med djur. Och jag skulle aldrig välja bort en enda dag med mina päls- och svansförsedda kompisar!!!
Kramen och sköt om dig!!!
Känner verkligen med dig, detta med att ta beslutet. Så tycker man ena dagen att kisen ser riktigt pigg ut, nästa dag kanske inte så pigg....jättesvårt att bestämma när tiden är inne. Förhoppningsvis så visar hon dig att det är dags, djur är klokare än vi tror. Man kan nästan läsa i deras ögon när de inte vill vara längre här i jordelivet. Vi vet att det är vår plikt som djurägare att låta dem slippa onödigt lidande, svårt när man blir "hemmablind". Jag önskar verkligen du får många veckor till med din Kattastrof innan hon bestämmer sig att det är dags att gå över "Regnbårgsbron" o möta alla sina gamla vänner, du kommer att se på henne när hon inte längre orkar, hon kommer visa dig.
SvaraRaderaMassor med kramar från Mia som vet precis vilken vånda du lever i nu.
Huff det er så leit når dyrene blir syke .. men også når de blir gamle .. vi må bare venne oss til tanken på at en dag er de ikke der lengre. Men det er baksiden av det å være glad i noen - både mennesker og dyr. For å oppleve alle de gode sidene - må man også ta med de sørgelige. Dessverre!
SvaraRadera