... jag kunde stänga av.
Fullständigt, allting, helt och hållet.
Gå i ide eller nåt åt det hållet.
Låtsas att telefonen inte ringer, att allt är som det ska, att det inte finns några bekymmer i hela vida världen.
Men så enkelt är ju inte det där som kallas livet.
Snarare tvärtom. Kan man tycka. Ibland.
Idag ringde min pappa.
Han hade glömt vad min syster heter.
Han hade glömt att han redan har berättat tjugofem gånger om att han har varit ute och ramlat och fått åka in till sjukhuset och bli omplåstrad, han har glömt....
Demens är en jävulsk sjukdom.
Imorgon ska jag iväg till vårdcentralen.
Samtal med en psykolog står på schemat.
Just nu känns det lite som ; "orka"...
Men det blir kanske bra?!
En STOR tröst i allt detta är mina vänner som ställer upp och finns för mig!
Bästaste M och jag träffades och fikade i stan idag. Och gudarna ska veta att det var stort behov av ett sånt avbrott...
Och granne B och jag har varit ute med vovvarna och gått kvällspromenad.
Nu är granne K på ingång för en kopp te och lite småprat innan vi ska natta oss...
Och så alla andra; ingen nämnd och ingen glömd som bara finns ett telefonsamtal bort när det kniper...
TACK allahopa!!!
Ni betyder mer än ni anar!
Inlägg
Det måste kännas sorgligt, att inte föräldrarna är som förut. Tänker på dig ❤kram
SvaraRaderaSvårt att se på och inte kunna göra ett skrutt åt det hela... Än så länge har vi bra dagar, när det hela funkar någorlunda. Gäller att ta vara på tillfällena :)... Men dom här andra dagarna blir tyvärr fler allteftersom. Bara att inse att det är så här. Men jäklar så svårt att acceptera!!!!
RaderaTack för omtanken! Den värmer <3!
Kramar tebax!!!