Hej och VÄLKOMMEN!!!

Roligt att Du kikar in!
Lämna gärna en liten kommentar innan Du försvinner ut i cyberrymden igen!

Ha det bra och var rädd om Dig!

lördag 20 april 2013

Känner att...


... jag bör ta en lite paus från bloggandet...

Det ÄR taskigt att plåga andra med all sk*t som händer just nu.

Har i alla fall idag bestämt mig för att jag tar den där tiden för operation. Min granne B kan ha Uffe i fyra dagar, dvs operationsdagen och tre dagar till. Sen börjar hon jobba igen. Och då får jag väl för farao försöka kana ner för trappan med hund och kryckor och linka en liten bit längs vägen. Vågar inte vänta med att fixa den här fossingen; den värker så jag håller på att bli helgalen (om man nu kan bli något man redan är???)... Känns lite som om går det så går det och går det åt helvete får jag väl ta tag i det då... Uppgiven??? Jag???? Nähä.......

Och så tänker jag på pappan idag... Och hoppas att han klarar av flytten utan att bli alldeles vimsig. Önskar så att jag hade fått vara hos honom; men inser att det hade blivit ganska obehaglig stämning eftersom jag tydligen inte är riktigt så där poppis (typ) hos somliga.
Ynkligt att inte kunna sätta sig över sina känslor en sån dag!!! Tycker jag!!
Tror nog jag hade fixat det, men alla har ju inte samma talang för skådespeleri, hahaha....
(För pappas skull hade jag klarat det; annars vetef*n....)

Nu har jag gnällt färdigt för ett tag!

Ha det bra, ni stackare som har stått ut! Och resten också!

Återkommer när jag har hämtat lite nya krafter och förhoppningsvis lite bättre humör!!!
Kramelikram!!!!

fredag 19 april 2013

Det är inte fredag den 13:e...

... eftersom det påstås vara den 19:e, men tack och lov är denna dagen snart över...
Jag är helt slut!!!

Haft ett fruktansvärt jobbigt telefonsamtal med pappan. Han är trött och ännu mer förvirrad än någonsin ,rädd och ängslig och fullständigt ovetande om "hur det ska gå till" när han nu ska flytta till demensboendet. Detta med bristande information tycks vara ett genomgående tema när det gäller pappas väl och ve... Jag vet ju i och för sig inte mycket mer än han, men jag tror att jag lyckades lugna honom lite grann i alla fall. Och hoppas att hemtjänsten (i form av K) lyckades få i honom lite mat... Vi gjorde vårt bästa för att övertyga honom i alla fall. Samarbete på tjugo mils avstånd, så att säga... Kan kanske funka det med...

Och så har jag varit hos psykologen. Hon menar att det inte är så konstigt att jag känner att jag är helt slut nu. Och påstår bestämt att mina reaktioner är helt sunda och normala. Vad som nu är normalt? Till skillnad från vissa "näraochkära" som tycker att jag överreagerar, som jag fick höra igår... Idag fick jag i stället höra att jag är väldans realistisk och ser förvånansvärt klart på saker och ting med tanke på situationen. Blir man fullständigt överkörd och dessutom har andra bekymmer som upptar mycket av tankarna blir man ledsen och förbannad. Helt normalt. Säger hon. Och hon är ju "proffs" på sånt.

Har fyllt i hälsodeklarationen inför operationen som kanske inte blir av...
Hur i hela h*lvete ska jag få tag i en hundvakt????
Min granne kan ta honom i fyra (4) dagar. Dvs operationsdagen och tre dagar framåt. Och jag lär inte kunna ta mig nerför trappan på ett klokt sätt på tre veckor. Själv. Ännu mindre med hund. Och att då dessutom gå ut (linka är nog mer med sanningen överensstämmande)  med nämnda knasjycke uppepå det och sedan "klättra" uppför trappan tillsammans med honom låter rätt - hmmm - tja - svårt (kanske är ordet jag söker)...
Funderar på nyttan med att ens försöka... För sabbar jag foten då när den är nyopererad gör jag ju saken ännu värre... Och om jag inte opererar lär jag få permanenta nervskador..  Pest eller kolera... FAN vad jag gnäller... Men det känns liksom som om det börjar bli lite för mycket.

Och tiden går så fort. Det är ju för fasen snart 2 maj. Alldeles för snart.
Hittills har dom som eventuellt kunde ställa upp konstaterat att det kan dom "förmodligen" inte. Och så är det ju transportproblemet som spökar också. Jag kan ju inte köra någon längre sträcka.
Dessutom läste jag på google (något man absolut bör undvika; bara ett gott råd!) att det finns risk att man linkar omkring och har svårt med att både gå och köra och allt i bortåt sju veckor efter ett sånt ingrepp... Uppmuntrande, eller hur?!
Å andra sidan är ju dom som råkar ut för detta inte jag. "Obstinatochenvissomsyndenavnaturen" eller nåt...

Nåja; allt detta grubblande har medfört att aptiten är fullständigt borttappad. Och det kanske är bra ur viktsynpunkt. Dessutom sparar jag in en middag där. Alltid något!
Tror jag ger f*n i hele sk*ten nu och sätter mig och läser och försöker försvinna från omvärlden en stund. Det är säkert jättebra.

Hoppas bara att pappan kan sova inatt och att det går bra med flytteriet imorgon... Och att jag lyckas få ihop det hela så att jag kan få hjälp med skjuts nästa helg istället. För då "stör" jag ju inte dom som anser att jag bara är i vägen...


Och imorgon är en annan dag....
Och vem vet; lösningen kanske kommer som ett brev på posten eller ett mail i inboxen eller ett telefonsamtal eller...
För trots allt; hoppet är väl det sista som lämnar en (även om man tror att det har farit all världens väg ibland...)




onsdag 17 april 2013

Idag kom telefonsamtalet...


Det där jag har både längtat efter och fasat för...
Och just precis nu är nog fasan den mest överskuggande känslan.

Ringde ö-gubben och talade om att den 2 maj ska det bli av.
Han konstaterade att han har fått motstridiga uppgifter om hur det blir med hans rehablitering/arbetsprövning kontra arbetslöshet/jobbsökande. Så det är alltså inte alls säkert att det går att skeppa över Ufot till Öa... För ö-gubbens skull önskar jag givetvis att han ska kunna "komma igen", men samtidigt skulle det ju kännas rätt skönt att veta att han kunde ta hand om mitt odjur...
Och ingen annan tycks kunna hjälpa mig heller...
Tiden är knapp och jag mår skit!

I värsta fall får jag väl ge fan i operationen och isolera mig här eftersom framförande av bil några längre sträckor än ett par mil är direkt livsfarligt när benet krampar och har sig. Man har liksom noll koll i det läget. Och det där med gasfossingen är ett känsligt kapitel. Bara att be en bön att det inte blir värre, utan att man kan ta sig till affär och läkare och sjukgymnastiken åtminstone...

Pappa ska flyttas på i helgen. Hade fixat både skjuts och hundvakt på lördagen, men fick besked via sms att min närvaro inte var särskilt av nöden tvungen.
Fick istället förslaget att min son kunde infinna sig helgen därpå för att se om det var något pappa saknade och i så fall ordna med det åt honom.

Börjar inbilla mig att jag inte finns...
Finns jag???????????


torsdag 11 april 2013

Idag blev det av...


Den där turen till tippen som granne K och jag skulle företa oss...

 


Fy attan vilket kånkande och sorterande det blev.
Men jösses så skönt att det är gjort!!!

Mitt i alltihop ringde ö-gubben och påpekade att han minsann skulle passera Ulricehamn klockan 18.00 *pip*... (Måste nog vara någon slags yrkesskada det där med noggrannheten med klockslag?!)
Kan säga att det blev en aning stressigt med mat och allt, men en snabbdejt vid...



...macken i stan blev det!
Underbart är kort!
Fem minuter kort sisådär.
Och båttider är till för att passas...
Men det är ju alltid trevligt att ses... (eller nåt...)

Nu är det en kvällsrunda med Uffehunden (som för övrigt har lite namnsdag idag!!) som gäller.
Sen ska jag...


SOVA!!!
Hujedamig, så trött jag blir av en sån här massa farande!
Och foten värker som attan, så jag tror att det är sängläge som gäller. Med det snaraste!


tisdag 9 april 2013

Ro, ro till....


Tja; inte sjutton kommer man långt i en sån där roddmaskin, men ansträngande är det. Och rätt kul. Faktiskt. Och till och med vattenplaskandet har dom fått med :)... Fem minuter gick rasande fort...

Tänk, vilka grejer dom har numera... Ska försöka lura till mig lite mer tid i den där maskinen...

Konstaterar att det är sämre med balansen... Såna där pilatesbollar är avgjort fientligt inställda till såna som jag...

Det hela var väldans vingligt och eländigt. Tror inte riktigt på sjukgymnasissan när hon påstod att jag var "jätteduktig"... Kände mig som en smörklick på het potatis...
Jag menar; sitta på en sån där boll och lyfta ett ben i taget när man känner att man bara kanar omkring.. Lätt som en plätt... Nääää! Men nästa vecka ska jag minsann... Så det så!!!

Och vet ni vad? Det ÄR roligt att träna. Faktiskt...
Men jag avstod från att köra skräp till tippen idag... Det får vara till en annan dag. Eller imorgon eller så...