Hej och VÄLKOMMEN!!!

Roligt att Du kikar in!
Lämna gärna en liten kommentar innan Du försvinner ut i cyberrymden igen!

Ha det bra och var rädd om Dig!

fredag 24 maj 2013

Nu minsann...


..är Ufot där han ska vara igen.
For iväg i tisdags kväll och hade nog tänkt stanna lite längre där på öa, men dels tror jag L var rätt trött (man blir det efter att ha haft stroke; det tar lång tid att "komma igen" efter sånt), och dels känns det en aning jobbigt att inte vara i "sitt eget" när man har så pass ont. Och så kände jag mig ärligt talat vansinnigt "i vägen" när jag inte kunde traska med ut med hundarna eller någonting. L var jättesnäll och tjatade om att jag var tvungen att "vila foten" och servade med kaffe, men det blev lite stressande det hela (konstigt nog)... Nåja; nu hjälper granne B mig med morgonpromenader och kvällspromenader när hon kan. I övrigt linkar jag sakta, sakta längs vägen en bit... Uffe tycks vara helt införstådd med att det är så här det är (just idag i alla fall *skrattar*)...

Hur jag någonsin ska kunna tacka alla som har ställt upp och hjälpt och stöttat under den här tiden vet jag inte...
Vet bara att jag är både rörd och alldeles vansinnigt tacksam!!!

Nu går det framåt med stormsteg, jag kan köra bil igen och mitt lilla zoo är fulltaligt :)...
Bara det där uppföljande besöket hos doktor A som oroar lite. Men det går säkert bra! Det känns ju bra i foten, även om det fortfarande gör ont. Men det måste väl kännas lite när det har brutits av ben och skruvats och grejats (smått kräkframkallande tanke)... Tror det håller på att läkas... Funderar på att slita av bandaget och ta till kattkardan ;)... Nåja; får väl avhålla mig, antar jag... Men fasen vad det kliar. Inuti foten. Svårkliat ställe det!!!

Nu ska jag linka ut en sväng med min Uffetuffepuffe... Eller som en av L`s grannar sa;"25 kg kärlek"... Tror ta mig fasen hundrackaren har skaffat sig en fanclub ute på öa också *asg*....


söndag 19 maj 2013

Kan otålighet vara en dygd???


För i så fall är jag alldeles förfärligt dygdig :)...

Läääängtar tills imorgon.
För förhoppningsvis har operationssåren läkt så pass att stygnen kan tas bort.
Tas stygnen bort blir det mindre bandage.
Blir det mindre bandage finns möjligheten till att det går att använda mer normala skor.
Med mer normala skor kan jag förmodligen köra bil..

Imorgon kommer bästaste M och hämtar och skjutsar mig... 
Utan henne vore jag rätt strandsatt. Eller kanske mer lägenhetssatt ;)...

Med andra ord; kan nu stygnen tas bort kan jag kanske åka till öa på tisdag kväll...
Det är så jag har föreställt mig det hela i alla fall...
För nog längtar jag efter min Uffetuffe...
Alldeles jättemycket längtar jag!


Inte för att jag tror att det går någon större nöd på vovven (av bilden att döma), men jag kan föreställa mig att ö-gubben är relativt trötter på att vara hundvakt och vansinnigt trötter på mattens telefonsamtal titt som tätt och vill troligen bara att både hund och matte ska uppslukas av jorden.
 Eller åtminstone förpassa sig till sitt eget lilla hem och avstå från telefonsamtal och all övrig kontakt några veckor eller månader eller möjligen år *fnissar*... 
Inte lätt att vara L i dagens läge. 
Men han har varit väldans tålmodig, det måste jag medge! Strongt!!! Tycker jag!

För nog är jag medveten om att jag verkligen kan vara "a pine in the ass" allt som oftast...
Särskilt när det gäller mina djur...
 Finns ju ingen annan som kan ta hand om dom "på rätt sätt" (finns det antagligen alldeles säkert, men medge det; ALDRIG!)

Å andra sidan kan han (L) också vara rätt j*klig emellanåt... 
Så det så!
 Hans humor är av det mer makabra slaget, så det händer att jag nästan storknar här när han kläcker ur sig  hemskheter och låter gravallvarlig...
 Fast han inte är det. (Antar jag... Hoppas jag...)
 Sånt är min själ inte lätt att avgöra per telefon...
 Ganska taskigt. Egentligen...
 Börjar tro att han tycker att det är jättenyttigt för mig att bli lite smått hysterisk då och då.
 Kanske det är bra för binjurarna eller nåt. Vad vet jag?

Nåja; har börjat inse att det inte blir till att "galoppera" iväg hur som helst, även om stygnen kommer bort. Här krävs det sjukgymnatik, förmodligen en viss förändring av "gångmönstret", och viss försiktighet med gåendet i allmänhet.

Enligt pappren jag fick med mig får jag inte ens jogga på sex månader. Springa är helt uteslutet.
Nu ägnar jag mig ju väldigt, väldigt sällan, snarast aldrig, åt såna sysselsättningar, men bara så att ni fattar graden av allvar... (var tvungen att läsa ett antal gånger innan jag riktigt insåg vidden av det hela...)

 Med andra ord; kan nog fortsätta med mitt i min vanliga slowmotiontakt, fast lite mer genomtänkt... 
Och bara det kan ju bli bekymmersamt...
Får prata med min utmärkta sjukgymnasissa om detta... Om ett par veckor. Eller så...
 För än så länge gör det allt lite ont.
 Lite nu och då. Ibland så att säga... Men bara lite :)!

För nog sjutton har allt gått MYCKET bättre än jag hade väntat mig!
Och så har jag ju haft god hjälp av vännerna!!!
Och alla uppmuntrande kommentarer både här och på FB!
Sånt gör mer nytta än ni anar!!!!

TACK, allahopa!!!!!!

torsdag 16 maj 2013

Lite varje dag...


I måndags dammsög jag hela "stora" lilla lägenheten.
Tog löjligt lång tid; men det gick...
Sen sa foten STOPP..

I tisdags utförde jag det där dusch"tricket"..
Granne K, i huset intill, (som också har varit utsatt för fotoperation) och jag var rörande ense om att man är lika genomsvett och dötrött efter den manövern som man var när man började...
Men renare. Förhoppningsvis....

Igår (onsdag) tillbringade jag en hel del tid ute på balkongen sittandes på en stol med fossingen lite så där tjusigt nonchalant uppslängd på en annan. Säkert jättenyttigt med lite luft.

Bara det att jag fick för mig att det var nyttigare med luft på marknivå idag.
Har varit ute och hämtat posten.
Har ca fem meter från ytterdörren till postlådan.

Fast det är ju det här med trappan förstås. Knepig anordning. 
Tycker jag just nu...
Efter detta var jag inte så där värst pratbar på en stund.

Imorgon kanske jag skulle kolla om jag klarar att gå ut med min lille soppåse...
Eller kanske inte... 
Tror det är ganska många steg även om man tar "gräsmattegenvägen"... 
Måste förbi grannhuset och neråt gatan en bit...
Å andra sidan är det ju mjukt att gå på mossmattan...
Det KAN ju funka!!! I bästa fall...
*flinarliteövermodigt*...

Nåja; nästa vecka ska stygnen väck!
Sen hämtar jag min hund!!!
Det må bära eller brista, men nu går det inte längre..
Uffeabstinensen är minst sagt svår...

Och jag tror det är stygnen som gör att det är så svårt att få fason på gåendet...
För att inte tala om hur stor plats det där jäkla bandaget tar... 
Snacka om skoproblem!!! Har inga så pass stora skossingar så att dom rymmer både fot och bandage.
Den där dojan jag fick med mig hem är så jäkla obekväm och man blir som låghalt; svårt att hitta någon doja i samma "höjdöverhavet" liksom...

Och den där "obalansen" gör inte så gott åt mina leder, om man uttrycker det milt...
 Och där har jag nog orsaken till min oförmåga att gå utomhus... 
Blåsippan ute i backarna stå osv, men barfota nu? Nääää....

Och så gör det mer ont i foten MED den där jäkla skon än utan...
 Kommer nog åt stygnen och liksom "gnager" på dom på nåt vis.
(Misstänker att det kommer att kännas när dom ska väck.. HUVA!!!)

Men allt känns bättre - mycket bättre!
Och att jag börjar bli otålig och vill ut och göra och allt det där är antagligen ett friskhetstecken!
Så väljer jag att tolka det hela i alla fall!!!
För det mesta är ju en tolkningsfråga - eller hur ;)?!



söndag 12 maj 2013


Första dagen helt utan värktabletter!!!!!!!!!

Jiiiipppppiiiiiii !!!!!!!!!!!!


lördag 11 maj 2013

Funderar


Undrar om det verkligen är ett friskhetstecken att vakna klockan sju, konstatera att jag har ju för fasen inget att göra på hela j*kla dan ändå, lägga sig under täcket och vakna igen vid elva???
Verkar ju rätt sjukt (tycker jag)... 
Nöjde mig med lunch idag... Frukosten sov jag ju över, så att säga...

Borde nog ha duschat, men det är ett så omständigt företag så det får vänta tills imorgon. Tror jag. Om jag inte kommer på bättre (eller möjligen sämre) tankar så småningom...

M-ett och Mjauritz gör vad dom kan för att uppmuntra, grannarna (B och K) kommer och hälsar på lite nu och då, bästaste M kom med blomma och jättgulligt litet doftljus och vindruvor och...
Fd granne K ringer och är allmänt uppmuntrande...
Är glad att jag har så fina vänner!

Posten får jag uppburen, skräpet utburet, men trots allt; fy fasen så långtråkigt det känns nu när jag liksom har kvicknat till efter allt morfin och andra hemskheter jag har fått trycka i mig.
Otålig, känner jag mig nu, när jag liksom har kommit ur dimmorna. Lite har jag ju kommit ur dom i alla fall... Tror jag...

Kaffet får numera serveras (ja, ja; fixas av "sjuklingen" själv) med en skvätt mjölk. Har gått hårt åt lilla maggen, dom där kemikalierna...
Lite (ibland mer och ibland mindre) ont i fossingen gör det, men tar jag det bara försiktigt och försöker ligga/sitta med fotpaketet högt funkar det rätt bra. Nerför trappan törs jag inte ge mig än... Får konsultera M om när detta äventyr kan bli aktuellt ;).

Ortoped A är en stjärna!!! Han har gjort ett helt fantastiskt jobb med min stackars fot! Duktig doktor!!!

Nu när jag har kvicknat till har Uffeabstinensen satt in å det grövsta...
Kommer på mig med att hojta; nu går vi och lägger oss; i korgen vovven..
Tycker jag hör hur han gläfser i sömnen och muttrar att han ska vända sig och sluta sparka i väggen.. Ja; ni vet allt det där vanliga tramset vi håller på med här ;)...

Saknar våra morgonpromenader, mittpådagenpromenader, eftermiddagspromenader, kvällsrundan med granne B och Elsa...

Jo, jo... Jag VET att det är en kort tid och allt det där. 
Och att Ufot har det helt ok där han är, men det ÄR ju min bästaste Uffe
 (må vara att han förmodligen har ADHD och alla andra bokstavskombinationer man kan hitta på numera)... 
Men det är väl kanske just att han uppenbarligen har vissa problem och att han "gåritaket" när han blir stressad och helt enkelt stänger av så att man inte kan nå fram till honom som gör att jag är så orolig när jag ska lämna honom till andra... Man blir ju lite idiotförklarad när man försöker beskriva hur det faktiskt är. Istället blir det ju såna där kommentarer som; " Sanningen är väl att du inte har någon pli på din hund"... Och den där plien kunde kanske vara en liten aning bättre, men när det "brakar loss" på allvar hjälper ingen pli i världen.

Man kan ju inte få "diagnos" på en hund (ännu). "Min" veterinär menar att det inte är något konstigt alls om djur får såna här symptom; dom blir ju också påverkade av miljögifter och att allt går så snabbt och människors krav på att det ska "hända" saker hela tiden. Överstimulans kan vara förödande för vissa individer precis som understimulans är det... Och Uffe tål INTE för mycket "härjande" och för många intryck på en gång, bara att acceptera.. Han mår bäst när allt lunkar på i sin vanliga takt. Och det gör ju matten också. Sådan matte sådan hund :)).... Även om nu matten inte har några som helst bokstavskombinationer. Om man nu inte räknar fullständig vimsighet som en sådan...

Ni anar inte hur mycket jag ser fram emot att få hämta hem den fånige gamle jycken....
Läääääängtar (är väl bara förnamnet...)!!!!!

Sluter mig till att jag är på bättringsvägen.
Trots allt!





Och ta mig tusan om jag inte fick ställa mig och fixa lite kaffe till ;)...
Dotera sms-ade och lyckades lura mig totalt *asg*...
Trodde hon var i Oslo, i sitt eget lilla hem, men nädå.. Fröken var på väg hem till mig!
Ibland blir man liksom lite överglad *storler*
Nu är damen på väg till storebror med familj... Finns ju en liten tvååring som ska firas därborta... Bara urtråkigt att inte kunna vara med. Men; som sagt.. Det är som det är. Bara att ta det. Inte mycket att välja på.
Och är ju för sjutton på bättringsvägen!!! Faktiskt.
*harenheldelatttaigenminsann*

onsdag 8 maj 2013

Imorgon är det en vecka sen...

... jag med viss bävan åkte iväg till Skene för att bli fotkarvad...
Hade inte fd granne K varit med och sett till att jag kom dit hade jag förmodligen rymt ;)...
Och hade jag vetat hur inihelskotta ont det skulle göra efteråt hade jag med all säkerhet försvunnit någonannanstans...

Misstänker att L hade tvekat om klokskapen i att ta hand om min stackars Uffe om han hade vetat att jag skulle ringa stup i kvarten och hålla regelrätta förhör om hur allt funkar...
Kom på det alldeles av mig själv dag fem (dvs i måndags) och lovade att lägga ner och möjligen höra av mig om ett par dar (tyckte själv att det lät lagom luddigt och svårtydbart), men idag ringde L alldeles av sig själv och meddelade att min hund håller på att skriva en flyttanmälan och precis ska sätta tassen på raden för underskrift... En del har allt lite märklig humor!!!

Sammanfattningsvis;
jag har "sketaont"
hunden har det alldeles strålande bra
postinkånkning och handlande fungerar helt ok med granne B`s hjälp
det går inte åt så mycket mat, aptiten har liksom försvunnit all världens väg
detta kan vara bra ur viktsynpunkt

Egentligen går det ingen större nöd på mig.
Om jag tänker efter.
Noga.
Men då får jag tänka lääääänge ;)....


Och tid har jag ju!
Dessutom två vaktkatter som turas om att hålla mig sällskap...
Det är ju inte alla som har det så väl förspänt!

lördag 4 maj 2013

Operationen gjord!!!!

I onsdags blev UffeHund upphämtad av L och vistas nu på öa tills jag kan ta mig dit och hämta honom igen. En sporre så god som någon :)...

Fast just idag kan jag meddela att det gör ont som f*n och det enda jag tänker på är värktabletter som kan intas var fjärde timme sisådär...
Men foten har inte svullnat (ännu) och inga blödningar vad jag kan se.



Bilden är lite felvänd och jag skyller på morfinpåverkan..
Men faktum är att den där "knölen" jag hade på sidan av fossingen är alldeles borta!
Enligt uppgift från ortoped A har han brutit av ben i foten och skruvat ihop och skrapat bort och...
Det var då jag täppte till öronen och drabbades av akut selektivt hörande och förklarade att han säkert är jätteduktig, men att det finns gränser för vad jag vill veta...
Återbesök om sex veckor.
Men stygn ska tas om tre veckor hos distriktssköterskan.


Den där skon man får för att man inte ska kunna "trampa ifrån" med den där nyopererade tossingen är inte precis så där värst tjusig... Snarare tvärtom, faktiskt. Men säkert väldigt praktisk.
Kryckor hade jag ju hemma redan. Körkort till desamma saknas med all önskvärd tydlighet...



Eftersom jag fick ta taxi (sjuktransport) hem och denna dels inte kom förrän apoteket redan var stängt och jag hade recept på värktabletter att hämta ut fick jag börja fredagen med att utnyttja granne B på stört.
När jag lyckades halta ut i köket hittade jag ett fat med vindruvor, päron, melon, muffins och en blomma på köksbordet... Förutom medicinen... Och uppepå allt detta kom hon upp med mat att värma i mikron..
Såna grannar växer inte på träd...

Men den där sjuktransporten har jag en del synpunkter på... Blev i stort sett bara avstjälpt utanför på gatan och fick ta mig in bäst jag kunde...
Medger att jag grät mig upp för trappan...
Och var så trött så att jag inte hade vett att ringa på hos B för att få hjälp...
Men hon hörde mig när jag var nästan uppe och kom rusande och såg till att jag kom in ordentligt...

Och nu är det avgjort dags för att att slänga sig raklång igen...
Finns liksom inte krafter till varken det ena eller andra just nu...
Att en ynka fot kan göra så förtvivlat ont?!

Saknar min UffeHund, men är tacksam för att han får vara hos L. Vet ju att han har det bra och förmodligen inte saknar mig ett dugg, den svikarvovven... Ligger på L`s fötter om kvällarna och snarkar... 
Tur att jag har M-ett och Mjauritz som är snälla och turas om att "passa" matten :)...