Kan otålighet vara en dygd???

För i så fall är jag alldeles förfärligt dygdig :)...

Läääängtar tills imorgon.

För förhoppningsvis har operationssåren läkt så pass att stygnen kan tas bort.

Tas stygnen bort blir det mindre bandage.

Blir det mindre bandage finns möjligheten till att det går att använda mer normala skor.

Med mer normala skor kan jag förmodligen köra bil..

Imorgon kommer bästaste M och hämtar och skjutsar mig... 

Utan henne vore jag rätt strandsatt. Eller kanske mer lägenhetssatt ;)...

Med andra ord; kan nu stygnen tas bort kan jag kanske åka till öa på tisdag kväll...

Det är så jag har föreställt mig det hela i alla fall...

För nog längtar jag efter min Uffetuffe...

Alldeles jättemycket längtar jag!

Inte för att jag tror att det går någon större nöd på vovven (av bilden att döma), men jag kan föreställa mig att ö-gubben är relativt trötter på att vara hundvakt och vansinnigt trötter på mattens telefonsamtal titt som tätt och vill troligen bara att både hund och matte ska uppslukas av jorden.

 Eller åtminstone förpassa sig till sitt eget lilla hem och avstå från telefonsamtal och all övrig kontakt några veckor eller månader eller möjligen år *fnissar*... 

Inte lätt att vara L i dagens läge. 

Men han har varit väldans tålmodig, det måste jag medge! Strongt!!! Tycker jag!

För nog är jag medveten om att jag verkligen kan vara "a pine in the ass" allt som oftast...

Särskilt när det gäller mina djur...

 Finns ju ingen annan som kan ta hand om dom "på rätt sätt" (finns det antagligen alldeles säkert, men medge det; ALDRIG!)

Å andra sidan kan han (L) också vara rätt j*klig emellanåt... 

Så det så!

 Hans humor är av det mer makabra slaget, så det händer att jag nästan storknar här när han kläcker ur sig  hemskheter och låter gravallvarlig...

 Fast han inte är det. (Antar jag... Hoppas jag...)

 Sånt är min själ inte lätt att avgöra per telefon...

 Ganska taskigt. Egentligen...

 Börjar tro att han tycker att det är jättenyttigt för mig att bli lite smått hysterisk då och då.

 Kanske det är bra för binjurarna eller nåt. Vad vet jag?

Nåja; har börjat inse att det inte blir till att "galoppera" iväg hur som helst, även om stygnen kommer bort. Här krävs det sjukgymnatik, förmodligen en viss förändring av "gångmönstret", och viss försiktighet med gåendet i allmänhet.

Enligt pappren jag fick med mig får jag inte ens jogga på sex månader. Springa är helt uteslutet.

Nu ägnar jag mig ju väldigt, väldigt sällan, snarast aldrig, åt såna sysselsättningar, men bara så att ni fattar graden av allvar... (var tvungen att läsa ett antal gånger innan jag riktigt insåg vidden av det hela...)

 Med andra ord; kan nog fortsätta med mitt i min vanliga slowmotiontakt, fast lite mer genomtänkt... 

Och bara det kan ju bli bekymmersamt...

Får prata med min utmärkta sjukgymnasissa om detta... Om ett par veckor. Eller så...

 För än så länge gör det allt lite ont.

 Lite nu och då. Ibland så att säga... Men bara lite :)!

För nog sjutton har allt gått MYCKET bättre än jag hade väntat mig!

Och så har jag ju haft god hjälp av vännerna!!!

Och alla uppmuntrande kommentarer både här och på FB!

Sånt gör mer nytta än ni anar!!!!

TACK, allahopa!!!!!!