Funderar

Undrar om det verkligen är ett friskhetstecken att vakna klockan sju, konstatera att jag har ju för fasen inget att göra på hela j*kla dan ändå, lägga sig under täcket och vakna igen vid elva???

Verkar ju rätt sjukt (tycker jag)... 

Nöjde mig med lunch idag... Frukosten sov jag ju över, så att säga...

Borde nog ha duschat, men det är ett så omständigt företag så det får vänta tills imorgon. Tror jag. Om jag inte kommer på bättre (eller möjligen sämre) tankar så småningom...

M-ett och Mjauritz gör vad dom kan för att uppmuntra, grannarna (B och K) kommer och hälsar på lite nu och då, bästaste M kom med blomma och jättgulligt litet doftljus och vindruvor och...

Fd granne K ringer och är allmänt uppmuntrande...

Är glad att jag har så fina vänner!

Posten får jag uppburen, skräpet utburet, men trots allt; fy fasen så långtråkigt det känns nu när jag liksom har kvicknat till efter allt morfin och andra hemskheter jag har fått trycka i mig.

Otålig, känner jag mig nu, när jag liksom har kommit ur dimmorna. Lite har jag ju kommit ur dom i alla fall... Tror jag...

Kaffet får numera serveras (ja, ja; fixas av "sjuklingen" själv) med en skvätt mjölk. Har gått hårt åt lilla maggen, dom där kemikalierna...

Lite (ibland mer och ibland mindre) ont i fossingen gör det, men tar jag det bara försiktigt och försöker ligga/sitta med fotpaketet högt funkar det rätt bra. Nerför trappan törs jag inte ge mig än... Får konsultera M om när detta äventyr kan bli aktuellt ;).

Ortoped A är en stjärna!!! Han har gjort ett helt fantastiskt jobb med min stackars fot! Duktig doktor!!!

Nu när jag har kvicknat till har Uffeabstinensen satt in å det grövsta...

Kommer på mig med att hojta; nu går vi och lägger oss; i korgen vovven..

Tycker jag hör hur han gläfser i sömnen och muttrar att han ska vända sig och sluta sparka i väggen.. Ja; ni vet allt det där vanliga tramset vi håller på med här ;)...

Saknar våra morgonpromenader, mittpådagenpromenader, eftermiddagspromenader, kvällsrundan med granne B och Elsa...

Jo, jo... Jag VET att det är en kort tid och allt det där. 

Och att Ufot har det helt ok där han är, men det ÄR ju min bästaste Uffe

 (må vara att han förmodligen har ADHD och alla andra bokstavskombinationer man kan hitta på numera)... 

Men det är väl kanske just att han uppenbarligen har vissa problem och att han "gåritaket" när han blir stressad och helt enkelt stänger av så att man inte kan nå fram till honom som gör att jag är så orolig när jag ska lämna honom till andra... Man blir ju lite idiotförklarad när man försöker beskriva hur det faktiskt är. Istället blir det ju såna där kommentarer som; " Sanningen är väl att du inte har någon pli på din hund"... Och den där plien kunde kanske vara en liten aning bättre, men när det "brakar loss" på allvar hjälper ingen pli i världen.

Man kan ju inte få "diagnos" på en hund (ännu). "Min" veterinär menar att det inte är något konstigt alls om djur får såna här symptom; dom blir ju också påverkade av miljögifter och att allt går så snabbt och människors krav på att det ska "hända" saker hela tiden. Överstimulans kan vara förödande för vissa individer precis som understimulans är det... Och Uffe tål INTE för mycket "härjande" och för många intryck på en gång, bara att acceptera.. Han mår bäst när allt lunkar på i sin vanliga takt. Och det gör ju matten också. Sådan matte sådan hund :)).... Även om nu matten inte har några som helst bokstavskombinationer. Om man nu inte räknar fullständig vimsighet som en sådan...

Ni anar inte hur mycket jag ser fram emot att få hämta hem den fånige gamle jycken....

Läääääängtar (är väl bara förnamnet...)!!!!!

Sluter mig till att jag är på bättringsvägen.

Trots allt!

Och ta mig tusan om jag inte fick ställa mig och fixa lite kaffe till ;)...
Dotera sms-ade och lyckades lura mig totalt *asg*...
Trodde hon var i Oslo, i sitt eget lilla hem, men nädå.. Fröken var på väg hem till mig!
Ibland blir man liksom lite överglad *storler*
Nu är damen på väg till storebror med familj... Finns ju en liten tvååring som ska firas därborta... Bara urtråkigt att inte kunna vara med. Men; som sagt.. Det är som det är. Bara att ta det. Inte mycket att välja på.
Och är ju för sjutton på bättringsvägen!!! Faktiskt.
*harenheldelatttaigenminsann*