Nu minsann...

..är Ufot där han ska vara igen.
For iväg i tisdags kväll och hade nog tänkt stanna lite längre där på öa, men dels tror jag L var rätt trött (man blir det efter att ha haft stroke; det tar lång tid att "komma igen" efter sånt), och dels känns det en aning jobbigt att inte vara i "sitt eget" när man har så pass ont. Och så kände jag mig ärligt talat vansinnigt "i vägen" när jag inte kunde traska med ut med hundarna eller någonting. L var jättesnäll och tjatade om att jag var tvungen att "vila foten" och servade med kaffe, men det blev lite stressande det hela (konstigt nog)... Nåja; nu hjälper granne B mig med morgonpromenader och kvällspromenader när hon kan. I övrigt linkar jag sakta, sakta längs vägen en bit... Uffe tycks vara helt införstådd med att det är så här det är (just idag i alla fall *skrattar*)...

Hur jag någonsin ska kunna tacka alla som har ställt upp och hjälpt och stöttat under den här tiden vet jag inte...
Vet bara att jag är både rörd och alldeles vansinnigt tacksam!!!

Nu går det framåt med stormsteg, jag kan köra bil igen och mitt lilla zoo är fulltaligt :)...
Bara det där uppföljande besöket hos doktor A som oroar lite. Men det går säkert bra! Det känns ju bra i foten, även om det fortfarande gör ont. Men det måste väl kännas lite när det har brutits av ben och skruvats och grejats (smått kräkframkallande tanke)... Tror det håller på att läkas... Funderar på att slita av bandaget och ta till kattkardan ;)... Nåja; får väl avhålla mig, antar jag... Men fasen vad det kliar. Inuti foten. Svårkliat ställe det!!!

Nu ska jag linka ut en sväng med min Uffetuffepuffe... Eller som en av L`s grannar sa;"25 kg kärlek"... Tror ta mig fasen hundrackaren har skaffat sig en fanclub ute på öa också *asg*....