Funderar

Undrar om det verkligen är ett friskhetstecken att vakna klockan sju, konstatera att jag har ju för fasen inget att göra på hela j*kla dan ändå, lägga sig under täcket och vakna igen vid elva???

Verkar ju rätt sjukt (tycker jag)... 

Nöjde mig med lunch idag... Frukosten sov jag ju över, så att säga...

Borde nog ha duschat, men det är ett så omständigt företag så det får vänta tills imorgon. Tror jag. Om jag inte kommer på bättre (eller möjligen sämre) tankar så småningom...

M-ett och Mjauritz gör vad dom kan för att uppmuntra, grannarna (B och K) kommer och hälsar på lite nu och då, bästaste M kom med blomma och jättgulligt litet doftljus och vindruvor och...

Fd granne K ringer och är allmänt uppmuntrande...

Är glad att jag har så fina vänner!

Posten får jag uppburen, skräpet utburet, men trots allt; fy fasen så långtråkigt det känns nu när jag liksom har kvicknat till efter allt morfin och andra hemskheter jag har fått trycka i mig.

Otålig, känner jag mig nu, när jag liksom har kommit ur dimmorna. Lite har jag ju kommit ur dom i alla fall... Tror jag...

Kaffet får numera serveras (ja, ja; fixas av "sjuklingen" själv) med en skvätt mjölk. Har gått hårt åt lilla maggen, dom där kemikalierna...

Lite (ibland mer och ibland mindre) ont i fossingen gör det, men tar jag det bara försiktigt och försöker ligga/sitta med fotpaketet högt funkar det rätt bra. Nerför trappan törs jag inte ge mig än... Får konsultera M om när detta äventyr kan bli aktuellt ;).

Ortoped A är en stjärna!!! Han har gjort ett helt fantastiskt jobb med min stackars fot! Duktig doktor!!!

Nu när jag har kvicknat till har Uffeabstinensen satt in å det grövsta...

Kommer på mig med att hojta; nu går vi och lägger oss; i korgen vovven..

Tycker jag hör hur han gläfser i sömnen och muttrar att han ska vända sig och sluta sparka i väggen.. Ja; ni vet allt det där vanliga tramset vi håller på med här ;)...

Saknar våra morgonpromenader, mittpådagenpromenader, eftermiddagspromenader, kvällsrundan med granne B och Elsa...

Jo, jo... Jag VET att det är en kort tid och allt det där. 

Och att Ufot har det helt ok där han är, men det ÄR ju min bästaste Uffe

 (må vara att han förmodligen har ADHD och alla andra bokstavskombinationer man kan hitta på numera)... 

Men det är väl kanske just att han uppenbarligen har vissa problem och att han "gåritaket" när han blir stressad och helt enkelt stänger av så att man inte kan nå fram till honom som gör att jag är så orolig när jag ska lämna honom till andra... Man blir ju lite idiotförklarad när man försöker beskriva hur det faktiskt är. Istället blir det ju såna där kommentarer som; " Sanningen är väl att du inte har någon pli på din hund"... Och den där plien kunde kanske vara en liten aning bättre, men när det "brakar loss" på allvar hjälper ingen pli i världen.

Man kan ju inte få "diagnos" på en hund (ännu). "Min" veterinär menar att det inte är något konstigt alls om djur får såna här symptom; dom blir ju också påverkade av miljögifter och att allt går så snabbt och människors krav på att det ska "hända" saker hela tiden. Överstimulans kan vara förödande för vissa individer precis som understimulans är det... Och Uffe tål INTE för mycket "härjande" och för många intryck på en gång, bara att acceptera.. Han mår bäst när allt lunkar på i sin vanliga takt. Och det gör ju matten också. Sådan matte sådan hund :)).... Även om nu matten inte har några som helst bokstavskombinationer. Om man nu inte räknar fullständig vimsighet som en sådan...

Ni anar inte hur mycket jag ser fram emot att få hämta hem den fånige gamle jycken....

Läääääängtar (är väl bara förnamnet...)!!!!!

Sluter mig till att jag är på bättringsvägen.

Trots allt!

Och ta mig tusan om jag inte fick ställa mig och fixa lite kaffe till ;)...
Dotera sms-ade och lyckades lura mig totalt *asg*...
Trodde hon var i Oslo, i sitt eget lilla hem, men nädå.. Fröken var på väg hem till mig!
Ibland blir man liksom lite överglad *storler*
Nu är damen på väg till storebror med familj... Finns ju en liten tvååring som ska firas därborta... Bara urtråkigt att inte kunna vara med. Men; som sagt.. Det är som det är. Bara att ta det. Inte mycket att välja på.
Och är ju för sjutton på bättringsvägen!!! Faktiskt.
*harenheldelatttaigenminsann*

Imorgon är det en vecka sen...

... jag med viss bävan åkte iväg till Skene för att bli fotkarvad...

Hade inte fd granne K varit med och sett till att jag kom dit hade jag förmodligen rymt ;)...

Och hade jag vetat hur inihelskotta ont det skulle göra efteråt hade jag med all säkerhet försvunnit någonannanstans...

Misstänker att L hade tvekat om klokskapen i att ta hand om min stackars Uffe om han hade vetat att jag skulle ringa stup i kvarten och hålla regelrätta förhör om hur allt funkar...

Kom på det alldeles av mig själv dag fem (dvs i måndags) och lovade att lägga ner och möjligen höra av mig om ett par dar (tyckte själv att det lät lagom luddigt och svårtydbart), men idag ringde L alldeles av sig själv och meddelade att min hund håller på att skriva en flyttanmälan och precis ska sätta tassen på raden för underskrift... En del har allt lite märklig humor!!!

Sammanfattningsvis;

jag har "sketaont"

hunden har det alldeles strålande bra

postinkånkning och handlande fungerar helt ok med granne B`s hjälp

det går inte åt så mycket mat, aptiten har liksom försvunnit all världens väg

detta kan vara bra ur viktsynpunkt

Egentligen går det ingen större nöd på mig.

Om jag tänker efter.

Noga.

Men då får jag tänka lääääänge ;)....

Och tid har jag ju!

Dessutom två vaktkatter som turas om att hålla mig sällskap...

Det är ju inte alla som har det så väl förspänt!

Operationen gjord!!!!

I onsdags blev UffeHund upphämtad av L och vistas nu på öa tills jag kan ta mig dit och hämta honom igen. En sporre så god som någon :)...

Fast just idag kan jag meddela att det gör ont som f*n och det enda jag tänker på är värktabletter som kan intas var fjärde timme sisådär...

Men foten har inte svullnat (ännu) och inga blödningar vad jag kan se.

Bilden är lite felvänd och jag skyller på morfinpåverkan..

Men faktum är att den där "knölen" jag hade på sidan av fossingen är alldeles borta!

Enligt uppgift från ortoped A har han brutit av ben i foten och skruvat ihop och skrapat bort och...

Det var då jag täppte till öronen och drabbades av akut selektivt hörande och förklarade att han säkert är jätteduktig, men att det finns gränser för vad jag vill veta...

Återbesök om sex veckor.

Men stygn ska tas om tre veckor hos distriktssköterskan.

Den där skon man får för att man inte ska kunna "trampa ifrån" med den där nyopererade tossingen är inte precis så där värst tjusig... Snarare tvärtom, faktiskt. Men säkert väldigt praktisk.

Kryckor hade jag ju hemma redan. Körkort till desamma saknas med all önskvärd tydlighet...

Eftersom jag fick ta taxi (sjuktransport) hem och denna dels inte kom förrän apoteket redan var stängt och jag hade recept på värktabletter att hämta ut fick jag börja fredagen med att utnyttja granne B på stört.

När jag lyckades halta ut i köket hittade jag ett fat med vindruvor, päron, melon, muffins och en blomma på köksbordet... Förutom medicinen... Och uppepå allt detta kom hon upp med mat att värma i mikron..

Såna grannar växer inte på träd...

Men den där sjuktransporten har jag en del synpunkter på... Blev i stort sett bara avstjälpt utanför på gatan och fick ta mig in bäst jag kunde...

Medger att jag grät mig upp för trappan...

Och var så trött så att jag inte hade vett att ringa på hos B för att få hjälp...

Men hon hörde mig när jag var nästan uppe och kom rusande och såg till att jag kom in ordentligt...

Och nu är det avgjort dags för att att slänga sig raklång igen...

Finns liksom inte krafter till varken det ena eller andra just nu...

Att en ynka fot kan göra så förtvivlat ont?!

Saknar min UffeHund, men är tacksam för att han får vara hos L. Vet ju att han har det bra och förmodligen inte saknar mig ett dugg, den svikarvovven... Ligger på L`s fötter om kvällarna och snarkar... 

Tur att jag har M-ett och Mjauritz som är snälla och turas om att "passa" matten :)...