Kanske för att denna våren och sommaren hittills har inneburit väldigt galopperande fibromyalgi. Och en massa onödigt ont i nacke och höft. Undrar varför?
Något i luften, kanske?
Har förstått att jag inte är ensam om att ha det så här. Många med olika reumatiska åkommor har mått dåligt sista tiden... Vet inte om jag tycker det är en tröst, egentligen. Snarare är det sorgligt att så många har så ont. Och de flesta tror jag har det betydligt värre än jag. Jag kan ju, än så länge, klara mitt adl alldeles själv. Och det är jag tacksam för. När jag mår så här mår andra bättre av att inte vistas i närheten av mig. Är snarstucken och irriterad.
Men Uffe, M-ett och Mjauritz är räddningen i nöden! Utan dom hade jag nog spårat ur fullständigt. Blir ju tvungen att ge mig ut med Uffehunden hur jag än mår, tvungen att leka och gosa med herrarna katt om jag inte vill bli utsatt för gruvlig hämnd...
Kan klara att vara någorlunda mänsklig kortare stunder. Igår var jag hos frissan och putsade till det numera kortklippta håret. Var och handlade, sprang på barnbarnet och hans mormor och morfar i affären. Vi blev lika snopna allihop. Dom bor ju en bra bit härifrån, så inte förväntar man sig att dom ska dyka upp bara så där :)! Men det var roligt att få några minuter med lillkillen. Glömde en del av vad jag borde ha köpt i "röran", men det viktigaste fick jag med mig. Tror jag. Annars lär jag väl märka det när jag behöver *vadsjuttonjagnukanhaglömt*...
Pälsklingarna har vad dom behöver i alla fall. Det är huvudsaken!
Det löjliga är, att nu, dan efter denna lilla utflykt, känner jag mig som *daneftervedkärranföre*. Dvs totalt schlutt med känning av varenda sabla led i hela mig. Och det verkar något av överkurs. Tycker jag. Så nu avgår jag till sängläge en stund. Igen.
Kanske tur att hjärncellen har valt bort semestern ;)... Får försöka leda in den på lite trevliga funderingar...
Inlägg
