Idag fick jag ett samtal...

... eller flera, egentligen.

Tidigt imorse ett från Öa... Och fick lite att fundera på. I vanlig ordning när den mannen hör av sig. Gick och la mig efter morgonrundan och tror ta mig sjutton att jag kom fram till något någorlunda klokt i min halvdvala. Måste bara kolla några detaljer och förankra mina idéer, så blir det nog bra. OM det blir. Är lite kluven...

Sedan ett myssamtal från yngste sonen... Han är allt en "liten" stjärna" den ungen (25 år i år och i mammans ögon lillplutten hela livet; stackaren ;)!!).

Uppepå detta ett samtal från "mellan-M". Han meddelade något som varit bekant för mig ett par veckor. Nämligen detta att hans pappa är död. Jag fick reda på det av en bekant, men tyckte att jag ville ge "farmor & c/o" möjlighet att meddela barnen detta själva. Nu fick stackars M reda på det hela genom bankens bodelningsansvariga. Hon ringde sedan upp mig för att få doteras adress i Norge och då talade jag om för henne att sonen inte hade vetat något om det hela när hon ringde upp. Hon å sin sida hade fått uppgift om att barnen var informerade. Och var alldeles förtvivlad över hur hon hade talat om detta för M. Men hon hade ju trott att han visste... Och han var inte särskilt upprörd heller. Men herregud, vilka jävla människor!!! Att inte tala om för barnen att deras pappa är död... Hur tänker man då??? Eller inte tänker, eller....

Får väl medge att jag är rätt kallsinnig till det hela. Och pojkarna verkar inte så värst "tagna" dom heller. Uttrycket "som man bäddar får man ligga" dyker osökt upp i min lilla vimsiga hjärna.
Ibland är man kanske lite (hmmm) hämndlysten (???) skadeglad (???). Och jo; jag tycker själv att jag är förfärlig. Å andra sidan var det rätt förfärligt för både barnen och mig under den tiden han var del av våra liv. Faktiskt. Även om det kanske inte är befogat att vara så fullständigt känslokall.... Men jag ska verkligen försöka vara mer diplomatisk när jag pratar med barnen än vad jag är här. (dom har tröttnat på mammans bloggande för länge sen, hehe...)

Och nu hör jag min granne B i trapphuset!
Upp och iväg! Kvällspromenad på G!

Har varit på...

... läkarbesök.
Var lite orolig innan. Ja, lite är kanske en underdrift... Ni vet det där med att träffa nya läkare.. Det kan vara lite knepigt. Man får dra hela sjukdomshistorien igen och dessutom komma ihåg det som har tillkommit sen sist man frekventerade såna inrättningar som vårdcentraler. Det händer ju inte för ofta. Borde ha hänt i december. Senast. Liksom.

Nåja; blodtrycket ligger lite högre än det borde trots medicinering. Och jag tycker nog inte att det är så konstigt, eftersom det är klart stressrelaterat. Och jag är stressad. Det är så mycket runt omkring mig som jag inte kan påverka och det är i högsta grad stressande...
Oro för pappan, oro för ekonomin (öhh; alltså den där som inte finns), retar mig på röken som sipprar in i lägenheten (slipper ju liksom inte ifrån den) och en massa annat som snor runt i skallen på mig.

Och jo; jag är mycket medveten om att det finns dom som har det betydligt värre än jag. Och att det finns dom som klarar av sina liv bättre och med gott humör i tid och otid. Men jag är jag och jag reagerar tydligen med högt blodtryck, extra eländes värk, klåda som heter duga, en och annan panikångestattack (för ofta för min smak!!!).

Men den här doktorinnan tog mig på allvar, utan att jag behövde få något sammanbrott. Kunde lugnt och sakligt konstatera att det är så här och hon skrev (utan att påpeka att jag skulle bli beroende) ut ångestdämpande att ta vid behov (vi kom överens om att det förmodligen räcker att det finns hemma), värktabletter att ta vid behov (vill helst inte, men när det gör så pass ont att man nästan kräks är det nog dags), något för klådan.

Ska besöka "hälsorummet" på vårdcentralen några gånger och mäta blodtrycket och lämna en lapp till doktorn. I bästa fall slipper jag på det viset den där 24-timmars-mätningen. För det var ganska hemskt. Tyckte jag.... Och så får vi se om jag behöver ändra min medicinering.

Nåväl; har lyckats få ner sommardäcken till lille bilen och imorgon bär det av för byte. Ska räkna kronor och ören och se om jag orkar åka in till apoteket och hämta medikamenterna. Kan nog vara bra att ha dom hemma vid händelse av värk. Typ...

Och nu är det bara att inse att det är dags för kvällsrundan... Egentligen vill jag inte. Men slipper nog inte ifrån det. Har en Uffehund som står här och ser ut som om han tänker börja tugga på mig... Huvaligen! Avgår.NU!!!

Tidiga morgonutflykter..

... är inte min melodi.
Har varit på vårdcentralen för provtagning idag. Tio över åtta.  "Svältande"...  Nåja, utan mat sen tio igårkväll. Illa nog.
Men jag kom i tid.
Uffe fick åka med och var bilvakt medan jag blev stungen, vägd och mätt. Har tydligen krympt. Både på höjden och bredden. Försöker bestämma mig för om det är bra eller helt förkastligt.
Inbillade mig att jag skulle till affären efter detta. Det skulle jag inte.  Var vrålhungrig och alldeles yr i skallen. Värre än vanligt,  alltså.
Åkte raka spåret hem och fixade frukost till mig och stackars Uffehund.
Tyckte han (Uffe) var ovanligt tjurig, men tänkte (i den mån jag tänkte alls) att det nog berodde på totalt omändrade och knäppiga rutiner. Klockan elva i förmiddags märkte jag att jag hade glömt att ta av den stackars hunden hans sele. Är stämplad som världens sämsta matte idag. Blir nog knepigt att få tillbaka statusen som "någorlunda godtagbar matte i brist på annat"...
Livet som hundägare är inte helt enkelt alla gånger.