Idag kom telefonsamtalet...

Det där jag har både längtat efter och fasat för...
Och just precis nu är nog fasan den mest överskuggande känslan.

Ringde ö-gubben och talade om att den 2 maj ska det bli av.
Han konstaterade att han har fått motstridiga uppgifter om hur det blir med hans rehablitering/arbetsprövning kontra arbetslöshet/jobbsökande. Så det är alltså inte alls säkert att det går att skeppa över Ufot till Öa... För ö-gubbens skull önskar jag givetvis att han ska kunna "komma igen", men samtidigt skulle det ju kännas rätt skönt att veta att han kunde ta hand om mitt odjur...
Och ingen annan tycks kunna hjälpa mig heller...
Tiden är knapp och jag mår skit!

I värsta fall får jag väl ge fan i operationen och isolera mig här eftersom framförande av bil några längre sträckor än ett par mil är direkt livsfarligt när benet krampar och har sig. Man har liksom noll koll i det läget. Och det där med gasfossingen är ett känsligt kapitel. Bara att be en bön att det inte blir värre, utan att man kan ta sig till affär och läkare och sjukgymnastiken åtminstone...

Pappa ska flyttas på i helgen. Hade fixat både skjuts och hundvakt på lördagen, men fick besked via sms att min närvaro inte var särskilt av nöden tvungen.
Fick istället förslaget att min son kunde infinna sig helgen därpå för att se om det var något pappa saknade och i så fall ordna med det åt honom.

Börjar inbilla mig att jag inte finns...
Finns jag???????????