Farit runt som...

...ett torrt skinn.
Och oroat ihjäl mig (i onödan igen) för den där spökbilen... Först fick jag inte helljuset att funka. Eller jo; det funkade, men spaken ville inte stanna i "läge 2". Ner till verkstan och kom överens med dom att jag skulle kika in på fredag. Nu behöver jag inte det. För granne B förklarade pedagogiskt att man nog fick vrida lite på ljusinställningsknappen, så skulle det lösa sig. Trodde jag givetvis inte på. Har ju aldrig behövts på mina andra bilar. På denna behövs det. Herrejisses!!!

Och så började lamporna lysa igen. Dom där som inte ska lysa. Eftersom bilen inte visar några märkliga tendenser så är det antagligen bara något som "bara händer". I alla fall ringde jag ner till verkstan (arma människor!!!) och frågade om jag kunde svänga inom innan jag åker till Målilla imorgon. Jodå; klart jag fick det. Det skulle ju inte ta någon tid att släcka ner dom där lamporna... Bara det att; när jag hämtade bilen för att köra upp den till porten (skulle en sväng till tippen) lyste lampeländena... När jag startade igen efter att ha lastat mina sopsäckar - lyste inte lamporna...
 Snacka om att ha spänning i tillvaron.
Nåja; nu slipper ju killarna på verkstan (i bästa fall) besök från virrpannan från Hössna. Antar att dom blir ganska lättade ;)...

Har i alla fall hunnit med att köra till tippen, dammsuga lägenheten  (ganska noga, allting är relativt) , tvätta ett antal maskiner, laga lite mat, köra diskmaskinen. Avbrott för hundpromenad med granne K på förmiddagen och en tur i skogens djup på eftermiddagen... Nu ska tvätten in i skåp och lådor, diskmaskinen ska tömmas, hunden ska ut en gång till....

Jag har pratat med pappan och förberett honom på att Ufot och jag dyker upp imorgon. Hoppas han är lite piggare då, för idag tyckte jag allt att han lät vansinnigt trötter och förvirrad. Lille pappan...

Och så är det så att jag inte kommer att träffa ögubben mer. Det är mitt beslut, och det var inte lätt att bestämma att det skulle blir så. Men tror att det är bättre att släppa nu, med kärlek, än att segdra. Inser att vi inte kommer att fungera tillsammans i det långa loppet.

För övrigt klarar jag mig rätt bra på egen tass. Ensam är stark. Bättre med ensam ensamhet än ensamhet när man är två och en massa andra floskler.... Och det hjälper jättemycket att tänka så... Hmmm... Eller nåt....
Lite ledsen, men det går väl över...

Har mina vänner som finns för mig. Är otroligt jättetacksam för det.
Tur att dom finns!!!