Hej och VÄLKOMMEN!!!

Roligt att Du kikar in!
Lämna gärna en liten kommentar innan Du försvinner ut i cyberrymden igen!

Ha det bra och var rädd om Dig!

onsdag 16 april 2014

Idag fick jag ett samtal...


... eller flera, egentligen.

Tidigt imorse ett från Öa... Och fick lite att fundera på. I vanlig ordning när den mannen hör av sig. Gick och la mig efter morgonrundan och tror ta mig sjutton att jag kom fram till något någorlunda klokt i min halvdvala. Måste bara kolla några detaljer och förankra mina idéer, så blir det nog bra. OM det blir. Är lite kluven...

Sedan ett myssamtal från yngste sonen... Han är allt en "liten" stjärna" den ungen (25 år i år och i mammans ögon lillplutten hela livet; stackaren ;)!!).

Uppepå detta ett samtal från "mellan-M". Han meddelade något som varit bekant för mig ett par veckor. Nämligen detta att hans pappa är död. Jag fick reda på det av en bekant, men tyckte att jag ville ge "farmor & c/o" möjlighet att meddela barnen detta själva. Nu fick stackars M reda på det hela genom bankens bodelningsansvariga. Hon ringde sedan upp mig för att få doteras adress i Norge och då talade jag om för henne att sonen inte hade vetat något om det hela när hon ringde upp. Hon å sin sida hade fått uppgift om att barnen var informerade. Och var alldeles förtvivlad över hur hon hade talat om detta för M. Men hon hade ju trott att han visste... Och han var inte särskilt upprörd heller. Men herregud, vilka jävla människor!!! Att inte tala om för barnen att deras pappa är död... Hur tänker man då??? Eller inte tänker, eller....

Får väl medge att jag är rätt kallsinnig till det hela. Och pojkarna verkar inte så värst "tagna" dom heller. Uttrycket "som man bäddar får man ligga" dyker osökt upp i min lilla vimsiga hjärna.
Ibland är man kanske lite (hmmm) hämndlysten (???) skadeglad (???). Och jo; jag tycker själv att jag är förfärlig. Å andra sidan var det rätt förfärligt för både barnen och mig under den tiden han var del av våra liv. Faktiskt. Även om det kanske inte är befogat att vara så fullständigt känslokall.... Men jag ska verkligen försöka vara mer diplomatisk när jag pratar med barnen än vad jag är här. (dom har tröttnat på mammans bloggande för länge sen, hehe...)

Och nu hör jag min granne B i trapphuset!
Upp och iväg! Kvällspromenad på G!

2 kommentarer:

  1. Ja, ibland blir man förvånad över hur lite information vi får trots att vi lever i informationsåldern. Alla tror att någon annan informerat.
    Vill önska dig en riktigt Glad Påsk!

    SvaraRadera
    Svar
    1. I detta fallet var det ingen slump att barnen inte fått veta. Tyvärr. Blev jättebesviken, för man tycker ju att dom borde ha satt sig över gammalt groll i och med detta. Och BARNEN har ju för fasen inte med skilsmässan att göra. Tyckte jag då, tycker jag nu. Men, men... Säger mer om dom än om mina ungar!!!
      Å andra sidan verkar det vara jag som har tagit mest illa vid mig av deras förfaringssätt... Så...*ryckerpåaxlarna*

      Och skickar en jätteGladPåskhälsning till dig/er från mig/oss!!! Kramen!!!

      Radera

Jag blir glad om du skriver en rad :-)!