Dag 205...

...Det är inte bördan som tar knäcken på en människa-det är sättet hon bär den på!


Och här ägnar jag mig helt klart åt total felbelastning... Precis nu i alla fall...


Men man kommer nog till en punkt där man inte riktigt orkar räta upp sig och känna att man kan "ta" allt som liksom bara ramlar på en.

Och, det gäller ALLA; man kan inte (bör inte) tala om för andra vad dom ska känna och tycka och göra...

Eller kan och kan; klart man kan, men ingen kan till fullo sätta sig in i en annan människas situation.

Och att då säga att det är bara att.....nånting, förmodligen väldigt klokt, men utan att ha alla fakta och hela situationen klar för sig, kan nog ställa till mer än det gör nytta.. För när man är alldeles under isen känner man bara att man får massor av kritik för att man inte orkar/kan reda ut situationen. Visst är det bra att få konkreta råd, men delar man frikostigt ut såna får man ju inse att det kan vara så att det finns fakta man inte känner till. Och att det kan såra/få andra att må ännu sämre just av den anledningen.
Man känner sig rätt liten när man känner att man inte kan göra något åt saker, fast man faktiskt kämpar som en liten iller för att lösa sina problem. Och man har rätt att bli trött och ledsen och lite uppgiven ibland. Ingen orkar kämpa hur länge och hur mycket som helst.

I de flesta fall räcker det med att bara lyssna. Att ge sig den tiden. Tror jag.

Jag är lyckligt lottad som har vänner som faktiskt orkar och kan ställa upp med ett öra nu och då! Ingen nämnd och absolut ingen glömd!
TACK för att ni finns!!!
Och jag hoppas att jag i mina bästa stunder kan göra detsamma för er!

Och jag tröstar mig med att jag brukar "ploppa upp" igen efter ett tag, men jag har med åren lärt mig att jag inte vinner på att skynda på processen eller "spela glad"...

Pendlar nog rätt duktigt och rätt fort mellan total deppighet och euforisk glädje. (Och nu vet jag vad Annacarin tänker *asg*)... Men vissa saker tar sin tid och återkommer med viss regelbundenhet. Flytten är en sak, ensamheten har blivit en konstant känsla, pengar är väl inte "fint" att prata om, men ett bekymmer när man inte har dom (och antagligen ett bekymmer när det finns för mycket av den varan också, har jag insett)...

Tyvärr är jag en sån där människa som gillar att skriva (hellre än bra i och för sig), vilket gör att bloggen har blivit något slags säkerhetsventil där jag pyyyyser ut känslor och funderingar som ligger och pyr i hjärnvindlingarna... Och nog fattar jag att det inte är roligt att läsa allt, men å andra sidan är det ju frivilligt... Ingen behöver ju tvinga sig till att tröska sig igenom alla meningslösheter som jag vräker ur mig. Faktiskt!

Men jag är glad för att det finns dom som läser och kommenterar och bryr sig! Det känns bra!

Och idag är det måndag och jag ska ta tag i tvätt och, kanske, gräsklippande (om det inte regnar i eftermiddag). Bör nog kamma och duscha vovvarna också.
Hoppas att dottern hör av sig under dagen. Tror hennes semester börjar idag. Känner att det skulle vara väldigt bra att få träffa henne. Fredagskvällens skräck sitter fortfarande som en klump i magen.

Nä; nu har jag nog gnällt färdigt för stunden...
Får väl trampa omkring här och muttra för mig själv...

Och hoppas att jag får dom svar jag vill ha av mig :)... Ibland kan jag ju överraska mig med klokskaper på låg nivå, he, he..