... och dags för årsdagen som jag fasar för..
Åtta år sedan är det nu.
Åtta år sedan jag miste min älskade mamma...
Saknaden är lika stor fortfarande, inte lika smärtsam, men lika stor..
Tänker så ofta på henne och (självisk som man är) särskilt nu när jag känner att jag så mycket håller på att förändras i mitt liv.
Så mycket som jag inte har kontroll över (kontrollfreak som jag är blir det lite skrämmande) och jag vet ju att hon hade kunnat dels ge mig massor med kloka goda råd (som jag säkert inte hade följt, av princip, he, he) och massor, massor med stöd...
Det blev ju så till slut att vi var mamma och dotter, ett tag var det hon som var chef på jobbet och jag anställd (gick otroligt bra, trodde jag inte innan vi började *L*), för att dessutom under hennes långa sjukdomstid bli bästa vänner...
Och att förlora sin bästa vän och sin mamma samtidigt blev nästan för mycket...
Saknaden var och är enorm, för det finns ju ingen som känner mig så väl som hon av naturliga skäl gjorde..
Samtidigt vet jag ju att hon finns med mig.
Och jag känner hennes närvaro och "hör" hennes lugnande
"Allt blir till det bästa! Oroa dig inte så, lilla gumman".
Och innerst inne vet jag ju att hon har rätt!
Allt blir till det bästa!!! Och allt ordnar sig till slut...
För två år sedan hade jag en dikt här på sidan.
Och den tar jag i repris..
Lite tjatig är jag nog ibland *skrattar*(och mamma skulle säkert hålla med om det, ha, ha), men jag tycker så mycket om just den dikten.
Du är inte så viktig, käraste,
nej, det är inte du som är orsaken till min hjärtesorg
fastän jag trodde det.
Jag begråter min döda mor.
Det är henne jag saknar.
Jag är en vilsen valp som tiken övergett.
Jag tittar efter henne utan att fatta något,
villrådig, knäckt.
Varför gjorde hon så, mamma,
hon fanns ju där, så varför inte nu,
varför inte nu längre, varför inte mamma?
Det syns ju hur det skvätter om pölarna
och att marken är så ömtålig
att man inte kan sätta ner tassarna
utan att bryta ett strå
eller trampa ner ett snår.
Blir viktig för mig
så att jag kan glömma!
nej, det är inte du som är orsaken till min hjärtesorg
fastän jag trodde det.
Jag begråter min döda mor.
Det är henne jag saknar.
Jag är en vilsen valp som tiken övergett.
Jag tittar efter henne utan att fatta något,
villrådig, knäckt.
Varför gjorde hon så, mamma,
hon fanns ju där, så varför inte nu,
varför inte nu längre, varför inte mamma?
Det syns ju hur det skvätter om pölarna
och att marken är så ömtålig
att man inte kan sätta ner tassarna
utan att bryta ett strå
eller trampa ner ett snår.
Blir viktig för mig
så att jag kan glömma!
Men glömmer gör jag aldrig!
Älskar dig, mamman!!!
Alltid din
Inlägg
Mamma är ju mamma hur gammal man än blir... Man vill ju att mamma alltid ska finnas och att hon ska trösta när som helst... Själv är jag dock mer pappig. Förstår att denna dagen är svår. Även om det har gått många år så försvinner ju inte saknade för det... Jag skickar dig en stor hög med kramar!
SvaraRaderaRenée; Kan bara säga TACK!!
SvaraRaderaOch skicka några värmande kramar tillbaka i snöyran *L*!!
Åh vad jobbigt....Själv är jag mest bara sorgsen över min mammas nuvarande sjukdomstillstånd. Inser ju vart det bär hän. Kanske låter det hemskt att säga men jag var mer pappas flicka, och han har jag borta nåt fruktansvärt mycket!! Där ser och känner jag liknelsen med att din mamma är borta.. han kunde komma med lösningarna, de stöttande orden, precis som din mamma. Ja usch vad jobbigt..
SvaraRaderaJättefin dikt är det iaf.
Sänder dej stora kramar denna tuffa dag.
hugan; Det ÄR jobbigt att förlora en förälder. Hjälper liksom inte att man vet att det är så det är och blir...
SvaraRaderaOch detta med din mammas sjukdom måste vara fruktansvärt...
Sänder värmande kramar tillbaka!
Jag blir lika gripen varje gång jag läser på någon blogg hur [den kvinnliga] skribenten saknar sin mamma. Tyvärr hade jag själv inte förmånen att ha en sån relation till min mor, men jag kan mycket väl förstå din saknad. Som du säger: att förlora både sin mamma OCH bästis på samma gång, det är mer än vad en liten människa skulle behöva gå igenom.
SvaraRaderaFörstående kram trots brist på egen erfarenhet!
Nina; Kramen mottages med stor tacksamhet!!!
SvaraRadera