Rena vårvärmen!

Har haft cirkus -3 grader här mest hela dagen!!!
Men solen var hos Jenny...
Man kan inte få allt!


Har varit en liten aning seeeg idag...

Nattsömnen blev det inte mycket med.

Det är nämligen min lilla cavaliertiks födelsedag idag.

Om hon hade levt hade hon varit sju år idag.

Att man kan sakna en liten hund så...

UllaFrida var väl inte "rastypisk" precis.

Cavalierer är ju kända för att vara "snälla" och lätthanterliga.

Och det var hon INTE. Inte elak egentligen, bara fruktansvärt uppfinningsrik och väldigt bra på att tugga sönder soffor och annat löst... Men det är bra att vara bra på något, som hon säkert skulle ha "sagt"!!!

Och jag är glad för att jag fick ha denna underbara, bråkiga, goa hund den tiden jag fick.

UllaFrida blev ett år nio månader och tre dagar.

Och hon levde i hundratio knyck hela sitt lilla korta liv...

Och jag saknar henne- fortfarande!

^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*^*

Och så till uppdrag granskning igår...

Kan tala om att tårar och förbannelser fullkomligt haglade här.

Hur kan det ha blivit så här?

Och var fasen finns empatin och respekten för andra människor???

Sjuk eller handikappad kan vem som helst bli, det är inte något man precis planerar.

Jag trodde väl aldrig att jag skulle bli arbetsoförmögen...

Jag menar; när jag var ung för sisådär hundrafemtio år sedan var jag "häst-tjej". Det vill säga; jag var i stallet varje ledig minut. Körde dyngkärror och klättrade upp på logen efter hö. Ledde hästar hit och dit och hade ansvaret för TRE stora ardennerhästar... Ryktade och fixade och styrde. Och inte fan hade jag ont någonstans då! Var det bra väder cyklade jag ut till stallet (lite över två mil)...

I det läget är det svårt att tro att man ska leva med ständig värk och få migränanfall för minsta "extra" ansträngning (som turer till stora staden för att handla). Faktiskt var det inget jag ens funderade på...

Konstigt va?

Och så är det väl med de flesta som blir sjuka? Inte tror man att man ska bli drabbad själv! Det är sånt som händer andra...

Men att, när man blir drabbad, bli så fullständigt misstrodd och misstänkt är nästan värre än själva sjukdomen. Och hur man än vänder och vrider på saker, så är det en stor sorg detta att bli så dålig så att man inte kan fortsätta sitt "normala" liv. Man förlorar ju så mycket! Och många "vänner" försvinner i tomma intet...

Ingen vettig människa går frivilligt med på att leva på en ersättning som inte täcker ens åttio procent av en vanlig lön.

Ingen vettig människa vill vara utan ett arbete och den sociala samvaron man faktiskt får där. För att inte tala om en alldeles normal lön...

Och hur någon ens kan inbilla sig att folk blir friska av att inte ha någon inkomst fattar jag inte...

Det är ju så helt befängt så det finns inte ord för det!!!

Och att det fanns dom som varnade för följderna om man sjösatte det här vanvettiga projektet är det väl inte någon som har missat?

Men detta med att lyssna är väl inte något som politiker är så där värst bra på, kanske?

För hur någon kan ha missat alla negativa kommentarer som fullkomligt haglade i samband med att beslutet om de nya bestämmelserna i sjukförsäkringssystemet skulle tas är för mig en gåta...

Tror det är rätt så bra att försöka ta till sig både positiva och negativa reaktioner.

För det kan ju vara så att man ser saker på ett mer nyanserat sätt om man står bredvid och inte befinner sig mitt i "smeten"...

Tror jag...